TIO DAGAR KVAR

Min bihåleinflammation vill inte ge med sig. Har känts som att det blivit bättre, men så vaknade jag imorse med känslan av att någon kört över mitt ansikte med en jordfräs. Gaaah - hur länge ska man behöva gå såhär? C blev ju som vanligt lite hispig och tyckte vi skulle åka in till sjukhuset (har fått det rådet nämligen, blir det outhärdligt - åk in) men jag vill avvakta lite. Varför? Jag är rädd. Antingen kommer de ge sig på att spola mina bihålor, och det har jag hört gör ont som faaaaaan, så nej tack! Eller så kommer de kanske ta ut bebis redan nu så att de kan antibiotikabehandla mig direkt efteråt. Men jag är liksom inte riktigt redo! Måste packa BB-väskan, måla klart det som målas bör (inför mäklarfotograferingen på torsdag), och göra allt som måste hinnas med innan bebis kommer - för SEN vet man inte hur allt kommer att se ut! Men det är inte särskilt roligt att gå med det här onda inte... What to do?

TRETTON DAGAR KVAR

Satt just och funderade. Det är mycket som händer just nu. Många stora förändringar på gång. Många pirriga puckar, så att säga. Inget som man liksom enkelt kan skaka av sig och tänka äh, det ordnar sig det där, för det här är förändringar som vi måste ha koll på, och som vi måste bevaka stenhårt och anstränga oss för att det ska bli så bra som möjligt. Förändringar som inte bara berör oss, utan hela vår omgivning med. Speciellt Michaela. Usch. Jag som inte ens gillar förändringar. Det vet ni som känner mig. De får mig att känna mig obehaglig till mods. Just eftersom man inte alltid kan påverka hur det till slut blir. Allt man kan vara riktigt säker på är ju oftast att det inte riktigt blir som man har tänkt sig. Och eftersom det just nu är så många förändringar på gång så är det väldigt mycket som kan bli såsom vi inte riktigt har tänkt oss. Förhoppningsvis löser sig allt till det bästa till slut, men tills dess... Anu nervvrak?


Fia undrade ju lite över det här med om det är ett planerat kejsarsnitt som gäller för denna bebis. Nu har jag redan svarat Fia över facebook, men om det finns någon annan själ därute som undrar så svarar jag här med; ja, det är ett kejsarsnitt inplanerat för att bebis ska komma ut till oss. Orsaken är förlossningen med Michaela. För att göra en mycket lång (läs: en trettiofyra timmar lång) historia kort kan vi sammanfatta det med att förlossningen med Michaela blev waaaay to long, innan barnmorskor och läkare faktiskt började lyssna på oss när vi förklarade att bebisen hade fastnat - man bestämde sig för akut kejsarsnitt men då satt hon så pass hårt fast att man "med besvär" fick ut henne, vilket resulterade i en del skador inuti mig - jag blödde en hel del och det tog lång tid innan jag repade mig. På grund av att jag gick sönder inuti har man denna gång konstaterat att det säkraste för både mig och bebis är att genomföra ett planerat kejsarsnitt, där allt sker under kontrollerade former där jag inte behöver vara helt slutkörd. Det är blandade känslor inför detta. Visst känns det skönt att veta att det hela kommer att ske under kontrollerade former, och att jag slipper det stora värkarbetet innan, men samtidigt är det ju en stor operation innebärande knivar och blod och smärta. Skrämmande. Har i stunden accepterat läget, men jag vet redan nu att jag på dagen D kommer att sitta där och skaka som ett asplöv av skräck. Tur att C är med mig.

FJORTON DAGAR KVAR

Tjatiga rubriker, eller hur? Sorry. Det är inte för er skull jag tjatar. Det är för min egen skull. För att verkligen känna att det rör på sig. Sen när bebis har kommit kommer jag skriva hur gammal den är, dag för dag. Nääädå. Då återgår rubrikerna till sitt normala, lite wacko, jag.

Om två veckor, den här tiden, har vi kanske fått vår bebis. Vet inte. Allt vi vet är att vi ska vara inne på förlossningen klockan 07.00 onsdagen den 18 juli. Då antar jag att jag ska prep:as med massa otäcka konstigheter (som de inte hann med förra gången), såsom kateter (tvi vale!) och nålar i händer och allt möjligt. Jag är ju inte så hispig av mig när det gäller sjukvård, men nu när jag liksom vet vad som komma skall och inte kommer vara hög på smärtor eller smärtstillande så känns det lite annorlunda. Konstigt, man borde ju vara "glad att slippa smärtorna" som en vanlig förlossning innebär kan man tycka, men njä. Det är tudelat. Smärtorna hör ju liksom till. Och ont kommer jag ju ha ändå - ni som nångång gjort en bukoperation vet det. Och det här är ingen bukoperation a la gallan (som jag pep rejält över vill jag minnas), utan nu är det en hel bebis som ska ut genom ett hål på magen. Mmm. Fick ni härliga bilder nu? Nä usch, byte av samtalsämne.


Något som är lite intressant i sammanhanget är dock den informationstext jag har fått av förlossningen. Det står såhär:


Förberedelser kvällen före operationen
Ta bort hårväxt mellan navel och blygdben med hjälp av hårborttagningskräm. OBS, ej rakhyvel, då det kan skada huden.


Jo, det står en massa annat också förstås men.. det där ovanför. Vad är det för hår de pratar om? Det är inte håret på muffen, eller ja, det beror ju på hur högt ens hår på muffen växer, vad vet jag. Men mellan naveln och muffen? Är det någon av oss tjejer som har värsta regnskogsbuskaget precis under naveln? Har jag missat något? Ok, nu må det vara att jag faktiskt inte riktigt längre kan se området just under naveln på grund av en koloss till mage, men när jag känner efter... nä.. inget hår där inte. Bara att tacka och ta emot? (seriöst har jag börjat fundera på det här, hur ser vissa kvinns ut under kläderna? romantisk middag och man kommer hem och ska ta av sig kläderna inför en hot sexy karl och så fort trosor åker av så vavawoooom så hoppar groteska busken lucifer fram? nä... otäcka bilder igen. byte av ämne. igen)

Idag skulle jag och M egentligen ha följt med Mathias och Ida till det här trevliga stället.  Men det sket sig. På grund av mig. Det dåliga samvetet hänger som ett mörkt moln över mig just nu, men jag måste måste måste försöka lyssna på kroppen. Har så mycket onda förvärkar, så jag vågar inte utmana ödet. Det är inte det att jag är rädd att bebis kommer att komma ut bland tigrarna eller på äpplet-och-masken-karusellen, utan det är mer hur ont jag kommer att ha ikväll och imorgon, för att ha flängt runt därborta. Frågade M imorse om hon skulle bli jätteledsen om vi hoppade över dagens planer och den underbara ungen svarade helt enkelt: -"Nä mamma, det är lugnt. Vi kan ta en lugn dag härhemma istället. Kanske gå och köpa en glass." Ungrackare. Älskar dig till månen och tillbaka.


En sista grej här nu då. En sån där irriterande grej. Guldis, vår hamster, har ju haft en vattenflaska med sån där kula ni vet, så slickar hon på kulan och så kommer det vattendroppar. Vår flaska har börjat läcka. Läckte så det var blött i hela buren. Blä. Var på djuraffären och köpte en ny. Vad hände? Den läckte DEN MED! Nu är jag så pissed så hamsterstackaren får dricka ut liten kopp med vatten, men nog fasen måste det finnas vattenflaskor på marknaden som inte läcker? Är det too much to ask? Jäkla smådjursproblematik...

SEXTON DAGAR KVAR

Ok.. nu när jag skrev sexton i rubriken så fick jag en lite känsla av panik. Sexton. Det är faktiskt inte så många dagar. Mitt senaste inlägg blev plötsligt lite... ehm.. fjantigt. Sexton dagar kvar. Vi är ju inte riktigt klara med förberedelserna än. Fortfarande några inköp kvar att göra. Dock inget akut. Nu när jag tänker efter så är det faktiskt sånt som C och M kan göra när jag och bebbe ligger på BB. Så får M vara delaktig i förberedelserna. Ja. Så får det bli.

Jaha vad har hänt sedan senast? Jo C har fortfarande ett par veckor kvar att jobba (denna och nästa). M har numera sommarlov från dagis så det är hon och jag på dagarna nu. Det kommer gå bra. Mathias och Ida har semester samtidigt så vi har tänkt hitta på några grejer, bara sådär över dagen. Parken Zoo på onsdag, till exempel. Vi hoppas iallafall på att vi ska orka med det. Vi är nämligen lite krassliga, både jag och M. Hon har hosta-from-hell (låter som hon har KOL och en massa andra mindre roliga luftvägssjukdomar). Pratade med vårdcentralen imorse för att få komma dit och visa upp henne, men eftersom hon inte har någon feber så tyckte de att det var onödigt. -"Hostmedicin till flickan", var i princip kontentan av samtalet. Jaha, tack och bock. Hade jag ju kanske kunnat lista ut själv, men ok. Och jag själv har åkt på en bihåleinflammation. Igen. Fast jag har faktiskt sluppit sånt under hela graviditeten. Och tur är väl det eftersom det tydligen inte finns en enda antibiotikasort som jag får äta just nu. Kåvepenin, som man brukar kunna ta när man är preggo, får jag INTE ta, för då dör jag. Är ju sådär hysteriskt allergisk mot just Kåvepenin. Typiskt då, liksom, att det är det "bredaste" penicillinet, som man kan ta mot det mesta. Inte jag då, förstås. Ska alltid vara lite speciell. Suck. Iallafall, jag har därför blivit beordrad att försöka ta mig igenom denna bihåleinflammation utan antibiotika. -"Alvedon och Citodon kan du ju ta för att försöka härda ut smärtan." Jo tack, för ont såinihelvete gör det. Får se hur länge jag uthärdar, innan jag tuggar i mig en träslev eller något istället.

Men annars är det fint hörrni. Sexton dagar kvar liksom. Jaiks!
Nu dags för några bilder!

Vet inte varför den hamnade på sniskan men iallafall - fick finpost från långbortifrån idag! Tack Fia och Joni! <3

Kunde bara inte låta blir dessa tjusiga utekrukor. Kommer vara sååå fina i Annelund!

Vi har lite av en djungel på altanen just nu.

En kasse full med paket. Avslutningspresenter till Ms dagisfröknar. Ska lämnas imorgon. Hoppas de blir glada!

Pågående trapprenovering. På denna bild grundmålad en gång. Ska målas ett par ggr till, innan det är dags att fota inför försäljning.

Köpte söt duk till byrån i köket idag.

Kruka som jag flitigt använder. Fick av Fia när jag fyllde 34.

M satt häromdagen och ritade och började fråga vad jag och C hade på oss när vi gifte oss. Resultatet blev denna teckning, som jag ramat in. SÅ detaljerat. Så duktig tjej.

Moi. Vecka 37. Taget idag.

Moi. Igen. Annan vinkel.

 

TJUGO DAGAR KVAR

-"Bara tjugo dagar kvar, det kommer gå fort!" säger vissa. Och vad i helvete vet dessa vissa om det? Är det allmänt bevisat att tjugo dagar upplevs, i tid, i något sorts standardformat? Eller KAN det kanske vara så att tjugo dagar kan upplevas som olika lång tid beroende på vem det gäller? Jag VET att det inte är en evighet. Men det känns inte som någon dans på rosor heller. Dessa vissa skulle behöva gå i mina skor ett tag;
- gå upp i vikt cirka sju kilo, där vikten satt sig som en klump på magen, så hela kroppens jämvikt är åt helvete så man vinglar som en gammal tant som sjunger på sista versen.
- ha en stor mage innebärande att man inte kan se sina fötter, och ännu mindre kunna se söderut överhuvudtaget utan gigantspeglar (tjejer fattar denna bättre, lek med tanken att ni ska raka ben eller vajajan).
- ha halsbränna nattetid som mest kan liknas vid att man är en elak drake som fått strul med själva antändningen till eldsprutandet. tändvätskan finns där men elden uteblir. (leker med tanken att prova hålla en tändsticka framför truten inatt - borde antändas)
- bara kunna sova i två olika positioner; på höger sida eller på rygg, och därför vakna en gång per timme med värk i kroppen pga knepig position.
- behöva gå upp och kissa cirka tre gånger per natt (vilket jag måste medge är väl synkat med liggproblematiken).
- behöva ägna trettifem minuter åt att hitta rätt position efter kissepaus pga alla kuddar man måste ha (och möblera rätt) som sovsällskap för att lindra lite av det där onda.
- vilja kasta en tvål i huvudet på sin karl var och varannan dag på grund av misskommunikationer och oförstånd för den andres situation.
- sitta och gråta för att man känner sig missförstådd och felaktigt behandlad.
- behöva känna sig som inget annat än en container som "bakar barn". man får inte vara med på något skoj och alla planer handlar om "sen när bebisen kommit". känslan av att man inte har något liv just nu - allt är "sen".
- konstant känna att man inte räcker till när det gäller ork eller styrka eller tålamod.
- behöva påminna folk i sin omgivning att man kanske inte riktigt orkar med saker i samma utsträckning som vanligt.

Ja sen kommer jag inte på ngt mer just nu. Eller helt ärligt; orkar inte skriva mer. Men kom fan inte och säg att dessa tjugo dagar kommer att gå fort, för ingen annan kan ha en jävla susning!

För övrigt så är det helt underbart att vara gravid. Faktiskt. Det måste vara omgivningen det är fel på.. :-)

TJUGOFYRA DAGAR KVAR

Idag har jag spenderat dagen på akuten. Fyra och en halv timme HADE man ju kunnat spendera på ett bättre sätt men men.. Orsaken till mitt besök där var foten som jag ju stukade för några veckor sedan. Tydligen har jag varit riktigt olydig och börjat gå på foten "för tidigt" så den nu inte mår aå bra. Fram med kryckorna igen. Inte vad jag ville höra, men bättre det än att set var något allvarligt som fick foten att svälla upp och bli blå och göra ont som f-n.

TJUGOFEM DAGAR KVAR

Gårdagen var helt perfekt! Sällan har vi haft ett sånt fint midsommarfirande, måste jag få säga. Och det känns som att en ny tradition är startad. Vi började med att åka till Vallby museum. Vi och resten av Västerås, måste man väl säga. Fullt med bilar överallt, och de parkerade överallt, på gräsmattor och längst vägarna. Vi hade enorm flyt och lyckades tajma vår ankomst med att två motorcyklar som stor parkerade närmast entrén skulle åka, så vi gled in och tog en plats där. Tack tack!

Iallafall, vi gick ner mot midsommarstången, som ju står placerad längst ner mot Biskopsängen. Där satt redan Nico och Sami (min kusin, som är här och hälsar på, som vanligtvis bor i Finland). Vi slog oss ner med vår filt bredvid deras. Plötsligt kom Ida springades och det visade sig att hon och Mathias precis slagit sig ner på en filt lite längre bort. De flyttade sin filt till vår lilla grupp. Sen kom mina föräldrar med sin filt. Sen kom Malin, Marcus, Tilde och Fabian med sin filt. Och därefter kom Mathias mamma och pappa. Och sen kom Marcus mamma och pappa. Och sen kom Idas mamma förbi (som satt på en filt längre bort). Och plötsligt satt vi där, sjutton pers, som på ett eller annat sätt "hörde ihop" och avnjöt det fina vädret (solsken hela dagen!) tillsammans och åt av våra små packade matsäckar. Alltifrån potatissallader och sill till jordgubbstårta.

Det var så himla mysigt att ha så mycket folk omkring sig, och att på något sätt "blanda världarna" och låta föräldrarna träffa kompisarnas föräldrar och så. Jag har kommit att uppskatta sånt mer och mer med åren, har jag märkt.


Efter detta så åkte vi hem och började laga mat, varpå mina föräldrar och syskon kom hem till oss. Vi åt gott och hade en jättemysig kväll. Jag, mamma, Toni och Sami smet iväg ett tag för att åka förbi och titta på huset som vi har köpt. Bara körde förbi förstås. Som tur var så var de nuvarande ägarna inte hemma, tror de ganska enkelt hade känt igen mig trots att jag försökte gömma mig bakom mitt hår i en frisyr à la hårdrockare... :-)


Perfekt dag!


Idag får jag betala med toksvullna fötter, men som tur är är ju C hemma, så jag har mest legat i sängen med fötterna i högläge och läst, wordfeudat, sovit och nu bloggat.

TJUGOSEX DAGAR KVAR

Idag är det midsommarafton! Samma visa varje år - hur fasen hann det bli det så fort? Det var ju nyss maj!

För vår del blir det en tvådelad historia idag. Vi börjar med att ta oss till Vallby museum för lite dans runt midsommarstång (läs: kanske. inte. jag) och lite kall mat (tänkte göra en supergod färskpotatissallad och kallskuret). Som tur är kom C hem från sin "tråkiga konferens" på italienska rivieran inatt, så han kan leka små grodorna etc. Mina föräldrar och bröder kommer också dit och troligtvis möter vi upp och "sam-sitter" med några kompisar. Sedan, efter Vallby museum, ska vi gå hem hit till oss och ha lite grillkväll tillsammans med mina föräldrar och bröder. Blir alldeles lagom och mysigt. Solen skiner från en klarblå himmel!

Önskar er alla en härlig midsommar!

MIDSOMMARFIRANDE PÅ DAGIS

Vilket fint midsommarfirande det blev! Solen sken från en molnfri himmel och det var alldeles lagom varmt (läs: Anu kunde ställa sig i skuggan emellanåt) och midsommarstången blev jättefin och jorgdgubbstårtan smakade ljuvligt. Här kommer några bilder från eventet.

M och mummu hjälper till att klä stången

en sötisnötis

spex i lilla rutschkanan

dans runt stången

TJUGOÅTTA DAGAR KVAR

Godmorgon! Idag har vi ätit mysfrukost och gjort oss extra fina, både jag och M, eftersom vi alldeles strax ska till dagis årliga midsommarfirande. Vi klär en egen stång och dansar runt den och avslutar alltid med jordgubbstårta. Brukar kunna vara riktigt mysigt. Stor skillnad för mig iår är att jag inte kommer kunna vara med och skutta runt stången, pga foglossningen (läs: gör ont).

Men den allra största grejen det här året är att det är sista gången som M firar midsommar på dagis. Hon slutar ju snart. Bara några veckor kvar. Sen är det sommarlov och sen är det förskoleklass. Ny skola. En hel del nya kompisar, men tackochlov en del från samma dagis som följer med och troligtvis hamnar i samma klass. Pirrigt. Kanske ännu mer för oss vuxna än för henne. Hon åker bara med liksom, och tycker bara det är spännande att bli stor. Vi har mer ångest och tänker på alla saker som kan hända när man börjar skolan; mobbing och taskiga tjejkompisar och gud vet vad. Det kommer bli en tuff tid för mig. Jag kommer ha svårt att låta bli att skälla ut ungar till höger och vänster. Men jag ska försöka. Bara göra det när det verkligen är befogat. Eller jag vet inte. Måste prata med mer erfarna kompisar om sånt här känner jag. Är newbie när det kommer till skolbarn.


Oj, nu måste vi gå. Kikar in senare, kanske med bilder från firandet.

TRETTIO DAGAR KVAR

Helt seriöst så tycker jag det finns en liten orättvisa i mitt liv just nu. Det är jag som just i detta nu är i behov av en liten getaway innehållande läsa pocketar och njuta av sol och bad. Me. Moi. Men av olika skäl (där ekonomin är en av dem.. sen kanske inte C hade varit överlycklig att se mig flyga till ett fjärran land just nu utifall att bebisen skulle få för sig att komma lite tidigare.. och sen hade kanske samtliga flygbolag i hela världen nekat mig ombordstigning) så är jag hemma. Jaja, skit samma, jag är ju inte ensam hemma iallafall. Tänkte jag.

Så plötsligt skulle ju C åka på tjänsteresa igen. Nån konferens denna gång. Han har minsann fått det att låta jättetråkigt och stelt och att det ligger i nån håla nånstans i Italien. Urk, stackare, har jag tänkt. Åk du, jag ska bara ta det lugnt härhemma. Hua, konferens liksom.

Ikväll ringde svärmor.
-Italien? Sedär, vad trevligt. Minns du vad stället hette?
- Hmm.. Vado.. nånting. Vado Ligure!
- Jaha, direkt vid havet eller?
- Njä det tror jag inte.
- Nähä för namnet Ligure antyder att det skulle ligga vid vattnet.
- Va?
- Fast.. det var längesen jag kunde italienska och spanska. Bry dig inte om mina teorier.
- Du, jag ska kolla upp det där!
Varpå svärmor byter samtalsämne väldigt fort och lät lite som att hon ångrade att hon ens tagit upp det.

Googlade orten efter att telefonsamtal med svärmor avslutats. Och jo, det ser ju VERKLIGEN ut att vara en tråkig håla på vischan i Italien. Jättemycket! Läs: Han har ju tamejfan åkt på semester i all hemlighet den jäkeln. Orättvist!

 

TRETTIOTVÅ DAGAR KVAR

Jag satt igår kväll och skrev ett inlägg här på bloggen som sedan försvann spårlöst (det hade inte ens säkerhetssparat sig själv den jäkla skiten), så idag är jag lite halvpissed på detta verktyg! Jag gör, trots mitt surande, ett nytt försök ikväll. Innehållet är dock inte alls detsamma och jag borde istället gå och lägga mig på grund av extrem trötthet men nu kör vi. Imorrn vetesjutton om tid finns.

Orsaken till min trötthet är att jag sov väldigt lite natten till idag. Var lite sympatipirrig och kunde inte alls somna eftersom Christian mitt i natta klev upp för att klockan 02:02 starta Vätternrundan! Han cyklade därefter resten av natten och hela dagen idag och cyklade i mål klockan 17:02. Femton timmars cykling! Trehundra kilometer! Jag är sjukt stolt!

Just i detta nu ligger han (förhoppningsvis :-)) och sover på en camping i Motala, men han kommer hem imorgon. Tid beror på i vilket skick han vaknar. Kommer han ens kunna röra sig? Orkar han köra bil hem från Motala för egen maskin? Vill man inte bara sova en hel vecka efter att ha cyklat trehundra kilometer runt en avlång jäkla sjö? Vi får se imorgon. Rapporterar då.

Hörrni idag går jag in i en ny graviditetsvecka igen. Tänkte det var dags för bilder, även om det inte var så längesedan senast. Denna gång tänkte jag dock att ni inte bara ska få se kalaskulan från sidan, utan även få se hur jag ser ut framifrån och bakifrån. Har nämligen fått kommentarer om detta och det skulle vara roligt att höra vad ni tycker!

Från sidan, vecka 34+0

Framifrån vecka 34+0

Bakifrån vecka 34+0

TRETTIOSEX DAGAR KVAR

Ok, som utlovat - en bild på "lilla" magen. Tagen imorse (blev inte av att ta igår kväll). Är nu alltså i vecka 34. Eller 35. Känns dock som vecka 137.

 

TRETTIOSJU DAGAR KVAR

Jag tycker att vi börjar nedräkningen nu. Visst? Annars kommer jag inte klara av detta, känns det som. Som jag längtar nu. Mår fortfarande inget vidare. Är. Så. Jäkla. Trött. Hela tiden. Orkar knappt ta mig upp för backen från dagis och hem. Trappan upp till övervåningen är som ett gladiator-lopp.

Var idag hos farbror doktorn (igen) och tog en massa prover. Han ville kolla sköldkörteln, njurarna, psoriasisartriten (den har ju hittills legat latent under graviditeten men det kan vara så att den vaknat till liv igen), järndepåerna och ja, you name it. Får besked senast torsdag om man hittar något som avviker. Och om inte, så antar jag att man letar vidare. Det känns iallafall som att bebis i magen mår bra, för magen växer som den ska och det härjar på därinne så det står härliga till. Den snurrar fortfarande omkring och vänder sig hejvilt - ingen fixering på gång här inte. Känns som det börjar bli förbannad över att det börjar bli trångt, för ibland sparkas det så jag nästan vrålar rakt ut. Vilding.

En bild på magen har efterfrågats av Fia - den kommer. I ett senare inlägg. Tänkte ta en kvällsbild denna gång, för då är magen som störst. Ser ut som en fotboll, hela jag. Fast jag inte gått upp mer än fem kilo i vikt. Alltså, kan ni tänka er, när jag var gravid med Michaela så hade jag vid det här laget gått upp säkert femton kilo. Och nu bara fem. Helt annan graviditet detta, som jag sagt så många gånger förut. 


Så har vi lite andra nyheter också. Skrik inte ut det över hela världen, för än är det inte helt i hamn.. men vi har köpt det där huset som vi blev så kära i. Vi var inte villiga att ge vad säljarna begärde, det var alldeles för dyrt, men vi lyckades komma överens. Vi skriver papper imorgon, men med en klausul att om besiktningen hittar några fel så har vi rätt att dra oss ur. Tillträde i oktober. Känns lagom eftersom vi faktiskt måste sälja radhuset också. Om ni känner någon som vill köpa - hojta till! Päivi kanske? Michaela ska gå kvar i den skola som det är tänkt att hon ska börja på till hösten, så hon behåller sina kompisar plus att hon får nya i det nya området. Men vi kommer ju inte att bo mitt i ett område, som nu, utan det här ligger ju på landet. Med stor pool. Och plats för övernattande gäster. Då måste ni komma och hälsa på. Och spendera lata sommardagar hos oss. Det ser vi fram emot. Hoppas ni gör det med.


Avslutar med några bilder från vårt nyförvärv. Vad säger ni? Kommer ni och hälsar på? Kram på er!

Vardagsrummet, med högt i tak

Sauna

Poolhuset där vi ska ha många grillkvällar

Allrum i källaren

Köket

Husen och tomten

Allrum/matrum på bottenvåningen

DRAMA QUEEN HAS STRUCK AGAIN

Jag SA ju att jag skulle få tråkig under sjukskrivningen. Så jag var idag tydligen absolut TVUNGEN att vara en dramaqueen och skapa massa uppståndelse. Jag var hos min sjukgymnast idag, som finns i samma hus som min läkare. När jag var klar hos henne bestämde jag mig för att ta trapporna ner. En bit kvar ner till markplan ska jag lite snyggt håva upp iPhonen ur fickan för att kolla klockan. Och då missar jag att det fanns ytterligare ett trappsteg kvar i trapphelvetet. Tappar balansen och flyger liten stund i luften (som en humla, stor rund kropp och minimala vingar) och landar på höger fot. Phew - tur jag inte slog i magen! Men vänta, foten? Varför står jag på utsidan av foten istället för på fotsulan? -Aaaaaaaaoooooeeeee - perkele! Ja ungefär så. Sen var mina promenerande dagar över. Kom inte därifrån. Foten såg ut som en alien. Så det blev ett jäkla pådrag där, läkare kom och min sjukgymnast och fan och hans moster. Blev snabbt lindad, Akuten nästa. Röntgen och ortoped och till sist; -Inget av. Möjlig ledbandsskada. Kryckor i ca 3 veckor. Sen får vi se. Japp. Här ligger jag nu. Patetiskt. Fånigt. Smärtsamt! Men ja. Tur att magen klarade sig.

IS IT THE HORMONES TALKING?

Det var nångång någon som sa till mig:

-Fatta inga livsavgörande beslut när du är gravid!

Nähä. Okej, jag kan nog någonstans förstå varför. Särskilt om man inte riktigt är sig själv, och är hormonstinn och beter sig som en ilsken lejoninna som inte ätit något stackars bambidjur på fem veckor - nä då kanske stora beslut är att undvika. Men... om man blir på riktigt kär i något då? Som i... jaaa, vadskavikunnatänkaoss... ett hus? Får man då rå? Eller är det big nono?

Jag har nämligen blivit just det. Kär i ett hus. Alltså vi har det ju bra där vi har det. Just nu. Men vi ska bli en till snart. Och då kommer radhuset att bli lite trångt. Och inte bara det. Vi har ju alltid drömt om att flytta en bit utanför stan, men ändå på behörigt avstånd. Och vi har ju alltid sagt att när drömkåken dyker upp (och då ska ni veta att vi är jääääkligt kräsna!) så är det dags att tänka till - för drömkåken dyker inte upp två gånger. Och nu har drömkåken dykt upp. Den har varit ute på hemnet länge. Och det har varit många visningar. Och den är dyr. Så folk är väl inte villiga att betala. Inte vi heller. Men om om om kanske kanske kanske det skulle kunna vara lite förhandlingsbart så är vi jätteintresserade. Så intresserade så jag var tvungen att bita mig i tungan för att inte rent av stöna av välbehag när jag gick omkring i kåken på den senaste visningen (vi har varit där två gånger).

Jag tror inte man får sno bilder från hemnet, men jag har faktiskt inte snott, bara lånat. Här kan ni ta er en liten titt. Två bilder. Ett utifrån och ett ifrån köket. De bilderna säger typ allt om resten av huset.

Vad tycker ni?

BILDER FRÅN VÅRT HEM

Första dagen som heltidssjukskriven avklarad. Sov hela förmiddagen, tog därefter tag i lite administration inför föräldraledigheten - det är en djungel, I'm telling you - gjorde sen några viktiga samtal som borde blivit gjorda för längesen (vilket bland annat resulterade i att jag blev osams med sur tant på kommunen), fixade lite härhemma med tvätt och inredning (som vanligt) och sen var det plötsligt dags att hämta Michaela på dagis. Så mina tidigare funderingar över vad jag skulle göra med all tid? Glöm dem. Det här kommer tydligen gå jättebra.

Kör lite bilder här hemifrån denna gång!

Vid ytterdörren. Drömmer om att byta ut den nån dag.

Senaste inköpet, en zinkvas. Perfekt för mindre buketter.

Har på prov ställt in ett litet bord i köket. Ej ännu bestämt om det får stanna.

Liljekonvaljtiden är här. Massor i våra skogar. Och två buketter hemma.

Köpt ett kylskåp till skånestugan. För halva priset!

Ommålad vägg + nya sängkläder = nytt sovrum

Har monterat ihop spjälsäng och tvättat vagn.

Ny tidningskorg. Jag ogillar tidningskorgar för det finns inga snygga varianter, men denna vanliga korg blev kanon.

Altan och trädgård.

TID ÄR PENGAR GOES MAÑANA MAÑANA

Så har dagen kommit. Dagen jag har misstänkt skulle komma förr eller senare. Men som jag någonstans hoppats slippa. Men nu är den alltså här. Det är ett faktum. Jag är sjukskriven på heltid.

Tid. Något jag har gott om numera?

Det hela började i måndags, när jag var hos min läkare. Han frågade hur jag mådde varpå jag helt ärligt berättade om hur jag, på vägen till hans mottagning, hade gått från stan till Kopparlunden (där han har sin mottagning) och varit tvungen att stanna flera gånger och flåsa mig igenom onda sammandragningar. Jag berättade det hela på ett roligt sätt (tyckte jag). Berättade till och med att jag under sammandragningarna faktiskt stod och fnissade åt det komiska i det hela, hur galet det måste sett ut, folk måste ju ha trott att jag skulle föda barn där och då, på cykelbanan utanför Växhuset. Min läkare var ju inte lika fnissig som jag. Han tittade mest trött på mig och frågade hur jag ställde mig till att bli sjukskriven på heltid. Men omedelbar verkan.

-"Mee.. eeehh.. va..? Näääe.. på heltid?"

Läkaren tyckte med andra ord inte att det var det minsta komiskt att stå utanför Växhuset och få omgivningen att tro att man ska föda barn. Jag lyckades övertala honom att ge mig veckan ut att fundera på saken. Och funderat har jag gjort. En hel del. Har också rådfrågat folk i min omgivning. Till och med passade på att fråga vad Försäkringskassan tyckte om saken (eftersom jag visste att de brukar vara anti sjukskrivningar). Alla sa åt mig att acceptera heltidssjukskrivning. Ingen förstod vad som fanns att fundera på. Inte ens Försäkringskassan.

Så idag arbetade jag min sista dag. Kommer vara sjukskriven ända fram tills bebis kommer. Och efter det kommer jag ju att vara föräldraledig.

Jahopp. Vad ska vi hitt på nu rå?

VECKA TRETTIO

tjocksmock i vecka trettio

En liten gravidrapport. Har nu gått in i vecka trettio. Tio veckor kvar. Har börjat få svullna fötter. Foglossningen något bättre. 6½ kilo plus på vågen. Magens mått normalt. Det var väl den mer faktabaserade infon. I övrigt så bor det en riktig liten bus därinne, sparkar numera så att det gör ont. Vill inte att jag tar det lugnt och vilar utan vill gärna att jag ska hålla på och röra på mig så att den kan vaggas till sömns - annars blir det livat.

Japp. Det var den kortaste rapporten i världshistorien men det är allt jag klarar av just nu. Dags att bada M som varit i stallet på ridlektion.

Hörs!

NU ÄR HON KONFIRMERAD

Vilken fin konfirmation det var! Vi var uppklädda till tänderna, och tillochmed jag kände mig riktigt fin [flodhästig som man är heheh]. Mira var dock finast av alla idag! Gudstjänsten var inte alls långtråkig och torr, som man varit med om förut, utan det var väl valda psalmer [som konfirmanderna själva valt] och lagom långt. Och mycket folk - lilla Skerike kyrka var knökfull!

Efteråt åkte vill till Puddelugnsgatan och fikade på goda smörgåstårtor tillsammans med några andra nära och kära. Alltid, vid sådana här tillfällen, är det så uppenbart att det saknas en person. Mormor. Men jag kan lova er att Tuta höll låda, haha, han var riktigt pigg och hade glimten i ögat. Bland annat så konstaterade han inför alla, när han tog en bulle från bullfatet, att den minsann såg ut som en snorresnopp. Knäppgöken. Men skönt att han är med i matchen.

Jag trodde förstås att jag tagit massor med bilder men nu när jag går igenom dem så har jag inte alls tagit så många som jag hade önskat. Hade till exempel gärna fotat alla som var och fikade sedan, men se det glömde jag alldeles. Sötaste Janina fotade dock desto mer - kanske hon slänger upp en del bilder på sin blogg som jag kan knycka hit sen..?

Här kommer ett axplock av mina bilder iallafall.

En blyg Michaela ville mest sitta hos sin papi

Vi lockade Michaelas hår innan, och satte upp med fina blom-hårspännen

Konfirmanderna längst upp i kyrkan. Jag älskar Skerike kyrka!

Fina Mira står och sjunger jättefint

Michaela hade liiite tråkigt emellanåt. Tur det finns tidsfördriv.

Konfirmanden. Sååå fin! <3