KVALIFICERING MIDDAGSBORD

När Michaela var bebis var rekommendationen från BVC att man skulle börja med smakportioner vid fyra månader. Duktiga mamman, som jag då var, följde till punkt och pricka. Michaela älskade mat! Hon smaskade och mmmm:ade och ville smaka på allt! Potatis, broccoli, gröt, mango, päron, rubbet! En härlig tid. Sjukt spännande varje gång en ny smak skulle introduceras; hur reagerar hon, vad gör hon för roliga miner, hur låter hon, spottar hon ut? Vi tyckte det här var så roligt så vi tillochmed gav henne citron bara för att se roliga miner (men fick tji eftersom hon glatt utropade -"mmmmm!!").

Numera har rekommendationen för när man ska börja med smakisar ändrats till sex månader. Varför vet jag inte riktigt. Nu är det dock så att vår lille grabb härhemma redan nu visar ett stort intresse för den maten vi stoppar i oss (precis som sin syster i den åldern). Inte sjutton kan vi då sitta och smälla i oss mat för att sedan erbjuda honom bara en flaska flytande föda. Nej nej. Vi bortser därför från den nya rekommendationen och kommer inom kort att börja låta Oliwer smaka på lite olika smaker. Vi börjar nog med potatis och låter honom därefter fortsätta sin fortsatta karriär som toppgourmet i hans egen takt! Innan vi kör igång vill jag dock att lillräkan ska kunna sitta med oss vid köksbordet. Så vi har idag börjat öva. Det var en mycket förvånad kille som plötsligt satt själv vid bordet. Vet inte vad som förvånade mest?
"Äntligen får man sitta här men då är bordskrället tomt!"
Eller
"No niiin, var är brudarna?"

FIA <3

Jag minns det som igår. Den kvällen i februari när jag var nio år och redan satt och längtade efter min tionde födelsedag. Min moster satt i vårt kök på Parstugugatan, på de mörkbruna pinnstolarna. Köket angränsade till mitt rum så jag kunde ofta sitta och låtsas leka eller rita men ändå vara fullt delaktig i de vuxnas konversationer. Det älskade jag. Den här kvällen pratades det om något väldigt spännande. Min moster skulle få barn! Vilken lycka! Det enda som förtog glädjen något just denna kväll var att min moster hela tiden envisades med att svara "Amanda" varje gång jag frågade vad bebisen skulle heta. Jag var inte nöjd med det namnet. Avskydde det, helt ärligt. Det visste min moster. Så oavsett hur många gånger jag frågade (och jag frågade mååånga) så ekade "Amanda" i vårt kök. Tackochlov följt av ett skratt, så jag kunde ana att det bara var på skoj (jag kan idag erkänna att jag var nervös över detta tills den dagen hon sen kom ut, ungen).

Jag följde min mosters graviditet med spänning. Hälsade på ofta ofta. Satt många sena kvällar och drack thé med henne och pratade om vad som komma skulle. Alltid med katten Sötis liggandes på min mosters mage.

En dag i oktober ringde telefonen och jag fick veta att hon kommit nu. Jag kröp ur skinnet av glädje! SOM jag längtat! Det kändes som min egen lillasyster eftersom jag stod min moster så nära och inte hade några egna syskon då ännu. Jag minns att jag och mamma hälsade på på sjukhuset, men jag vet inte säkert om vi gjorde det eller om jag bara drömde om att få göra det.

Sedan den första gången jag såg henne var jag såld. Älskade henne som en galning från första stund. Och ville bara vara där, med min moster och henne, hemma hos dem och hjälpa till och lära känna den lilla varelsen. Ställde miljarder frågor om olika saker (som säkert fick min moster att freaka ur flertalet gånger), som en tioåring brukar göra. Lärde mig snart hur en liten bebis funkade och fick vara med och hjälpa till något så otroligt mycket (som jag är så tacksam för idag - utan dessa erfarenheter hade jag inte varit en så trygg mamma som jag är själv idag).

Har enormt många minnen från hennes uppväxt. Jag var ju med överallt, under alla år. Jag tillochmed bodde under samma tak under några månader (även fast ungen då mest var en dryg sexåring som hängde mig, en då tonårig Anu, i hasorna).

I många år såg hon upp till mig och hängde efter mig överallt. Ett tag tyckte hon kanske att jag var dryg och tråkig. Idag är det nog mer jag som ser upp till henne. Raktigenom alla våra fina år tillsammans har vi alltid haft en ömsesidig respekt och kärlek för varann. Tillsammans klarar vi allt.

Fia, du är som en syster för mig. Jag älskar dig! Du är vacker. Modig. Spontan. Enormt rättvis. Har ett stort hjärta. Du stannar alltid på gatan och ger en slant till en tiggare. Du får mig alltid att skratta. Tillsammans med dig har man aldrig tråkigt! Du har hjälpt mig genom hjärtesorg och du delar min lycka.

Jag har känt dig hela ditt liv och nästan hela mitt, och är så lyckligt lottad att det var just du som kom ut till oss den där höstdagen för precis tjugofem år sen.

Ett stort grattis på din tjugofemårsdag Fia!

DEN VITA GLÄDJEN

Det är mörkt ute så det går inte sådär jättebra att ta bilder, men jag tror att ni ser det som åsyftas. Idag kom den alltså, för första gången. Snön. Men bara lite. Yttepytte. Det dröjer nog någon månad till innan den bestämmer sig för att ligga kvar, det som ligger nu är nog borta om en kvart. Direkt jag såg det så ropade jag åt Michaela att hon skulle titta ut genom fönstret, och det glädjetjut som hördes över halva Ringduvan kommer jag att leva på i flera dagar. Vad är det med ungar och snö? Och när blir vi sådär jävla tråkiga som så många redan vittnat om att de är när de skriver diverse negativa facebookinlägg om denna snö? Snö ÄR kul! JAG har faktiskt inte gått och blivit sådär tråkig än. Faktiskt.

NÅN AFFÄRSIDÉ-KLÄCKARE BLIR JAG NOG ALDRIG

Som jag garvade första gången jag såg ett par sådana här vantar. Kläckte nog till och med ur mig ett
-"ämen guu va löjligt!"
Men alltså.. idag när termometern visade på nollan och jag skulle ut på dagliga milen-promenaden så satt de där löjliga vantarna riktigt bra! Varm om händerna OCH möjlighet att kolla iPhonen, samtidigt!

SKA JAG SE DET SOM ETT TECKEN?

Tror du inte fågelskrället satt inne på altanen idag igen när vi kom ifrån skolan?! Jag FATTAR inte var den tar sig in!

Jag är ju föräldraledig just nu. Vet inte exakt hur länge, men troligen till våren eller sommaren 2013. Sen ska Christian vara hemma ett tag. Och sen är det back-to-vardag, Oliwer ska skolas in på förskola och båda barnen får vara i barnomsorg på heltid. Hua, ser INTE fram emot det.

Jag har min jobbdator med mig hem nu under föräldraledigheten för att kunna logga in då och då och hålla mig á jour med vad som händer på jobbet. Bra det, för jag har bland annat fått en ny chef under denna tid! Och tanken, att ha med sig jobbdatorn hem, är skitbra. OM DEN NÅNGÅNG FUNGERADE SOM DEN SKULLE! Det är tamigtusan tredje gången på lika många månader som jag måste ringa helpdesk och be dem fixa skiten! Fast det är oftast Christian som får ringa till dem för jag blir alltid så förbannad hehe..

Det här möttes jag av när jag skulle logga in idag:

KUL IGÅR = TRÖTT IDAG

Herre. Min. Gud.
Så trött jag är.
Ni ser bilden?
Hysteriskt likt mig just nu.

Kryssningen igår var en hit. Det var liksom lagom på nåt vis. Precis som du skrev, Fia, så finns det inte så mycket att göra på båten. Äta, dricka, lyssna på trubadurer och shoppa. I mitt fall, som ju var ute på premiärtur borta från familjen, var detta alldeles perfekt. Fler intryck än så och jag hade somnat stående hehe... Shoppade bara lite. En flaska whiskey till Christian (som folk stod och köade för att få tag i - jag sträckte mig fram för att jag undrade vad ståhejet handlade om och plötsligt fick även jag en flaska i näven, trots att jag inte stod i kön - ni kan ju föreställa er att jag fick brått därifrån sen!), en liten sminkbox till Michaela, ett armband och en parfym (Burberry Brit nånting - luktar lite alkoholigt i början men när den suttit ett tag så mmmmmmm!) till mig. Lagom. På bussresan hem sedan somnade jag, trots en aning högljudda resekamrater där vissa av dem kanske tittat aningen för djupt ner i glaset. Tur jag satt bredvid pappa som tog det lugnare. Ja, sen var vi hemma vid 17.30, helt lagom! Hann mysa och gulla med de mina härhemma. Men när Oliwer somnat vid 20.30 var jag inte kaxig.. så redan kl 21 sov jag igen. Det tar på krafterna att bege sig ut!

Trots den tidiga kvällen igår mår jag alltså som Gustav här nedanför denna morgon. Kan bero på att gullet Oliwer bestämde sig för att 05.38 var en optimal tid att vakna en söndag morgon. Uuuhh...

MINIKRYSSNING

Just i detta nu är jag på en båt som just lagt ut och ska ta oss på en några timmar lång resa mot Åland och tillbaka. Lite spontanresa sådär! Åker med min far och några kollegor till honom! Jag har lämnat man och barn hemma denna dag. Premiär för Anu-på-vift-utan-barn!

Vad man gör under en sådan här kryssning? Ingen aning! Jag följer bara med...

AJ!

Packar dessa jävla flyttkartonger till förbannelse (ja. nu börjar det bli jobbigt) och ändå syns det knappt här i huset att jag gör det! Nu börjar det dessutom göra ont i händerna (gör ju inga underverk för skönheten att stå med händerna i tidningspapper hela dagarn direkt) och när jag tittar noga så är jag så torr och fnasig så kag börjat få sprickor i huden på handflator och fingertoppar. AJ!

OLIWER TRE MÅNADER. REDAN.

Imorgon, artonde oktober, har det gått tre månader sedan lillkillen kom till oss. Känns som att han alltid varit här - för hur i hela världen klarade vi oss någonsin utan honom? Lille sötpruppen.

OK OK JAG ERKÄNNER

Ähum, jag får väl börja med att erkänna att ni tror för gott om oss. Det var faktiskt inte vi själva som mustade våra äpplen. Det var ett musteri på Blåsbo som gjorde det åt oss. Mot betalning förstås.

Men det VAR faktiskt vi som plockade ner alla miljarder äpplen från trädet (ömma i huvudet - tog man ett äpple så trillade tre ner i bara farten, rätt i kolan!), rensade ut dåliga äpplen, körde äpplena till Blåsbo-musteri-kvinnan, körde hem musten i dunkar, fyllde flaskor, tillsatte konserveringsmedel och skrev etiketter. All that was all us!

Höll förresten på att bli tokfel med konserveringen - första försöket blev en överdos utan dess like! Hade ni druckit den så hade ni aldrig ruttnat när ni dör, mina vänner! Tackochlov märkte vi det ty det smakade blä!

Just i detta nu väntar jag på att min fina kollega Lena ska komma hit med lite lunch. Oh vad vi ska skvallra! Har lite brådis att städa undan det värsta.. hahaaa who am I kidding!? Tänker inte städa en millimeter nu innan flytten! Alla ni som hälsar på - kliv in med skorna och oömma kläder bara.

Jaja innan hon kommer hinner jag berätta att jag och Michaela igår - efter TRE ÅRS LETANDE - hittade ett adventshjärta till Michaelas fönster! I tre år har vi sökt och inte funnit med igår minsann! Nu längtar vi båda efter att få hänga upp det i hennes fönster i Annelund.

Virrigt inlägg? Get used to it. Såhär vimsig är jag nuförtiden. Fan ett under att byxorna inte sitter bakochfram.

Bild på det efterlängtade hjärtat.

APPLE PAPPLE

Vi har ju ett äppelträd på tomten här på Ringduvan. Ett. Detta träd bringade en bautaskörd iår. Och just iår när flera av grannarnas träd knappt bar frukt alls!
-"Åh, vad är knepet, vad gjorde ni?"
undrade farbror Bertils fru (jag vet inte vad hon heter, den snälla tanten, närmare åttio år) igår.
Ähum njaaaeee asså... nä.. ingenting, var mitt svar. Fick stora ögon tillbaka. Sen plirade hon lite mot mig.
-"Nehej säger du det, ja ja" och skrockade lite.
Hon trodde mig inte! Därefter konstaterade hon att NÅNTING har vi då gjort eftersom inte heller Yvonnes träd bar frukt i några större mängder.
Men alltså - på riktigt - vi gjorde inget. Vi BORDE ha gjort, ty det var angripet nångång i somras, av något äckelpäckel som liksom vävde in äpplena i nåt brunt. Köpte visserligen nån spray som man skulle spraya med frekvent, men vi lyckades bara komma ihåg det en gång, och då var ju redan frukten på plats. Det är nästan så vi skäms för vi förtjänade inte denna fina skörd! Men nu är den ett faktum så vi har mustat den och hörrni det blev världens godaste äppelmust!

WAR OF THE INREDNING

Jag vill sova. BORDE sova. Har finfina chanser att sova. Kan jag då sova? Of course not. För hur jag än försöker tänka på får och sånt där tjafs så glider tankarna in på vårt nya hus och.. håll i er för nu kommer det.. INREDNING! Herregud ni fattar ju att vårt nya hus är mitt paradis när det kommer till inredning? Att jag kastade pengarna efter det här huset för att jag blev kär i inredningen? Att om ni tycker jag är småknäpp nu så är det NADA mot vad som komma skall? Jag kommer go ballistic. Vet det. Det här kommer bli mer en inredningsblogg än vaddetnuäridag. Och det här go ballistic har ju uppenbarligen redan börjat eftersom jag redan en månad innan flytt ligger och inte kan somna eftersom jag inte för mitt liv kan komma på var bästa platsen för vårt lilla fina vitrinskåp kan vara...

Äh, du hade säkert också haft inredningskrig i ditt huvud om du haft en månad kvar till flytt. Visst? Sägattjagärnormal snällasägattjagärnormal snällasäg.

Bild på vårt blivande hem.

MAMMIG POJKE

När man är liten kommer man undan med mycket. Särskilt när man gnyr ynkligt i sömnen. Alla tusen mammacylindrar går igång och man känner att man är kingkong. Fast snäll. Och inte fullt lika hårig

HÖSTSOPPA. MED KÖTTFÄRS. MUMS?

Redan torsdag. Alltså jag vet inte hur det är med er, men här flyger dagarna fram så fort. Den tionde november närmar sig med stormsteg och vi har ju bara precis börjat packa. Skoja inte att denna flytt är vad som skapar kaos i mitt huvud just nu. Är så förvirrad så jag nästan inte vågar ge mig ut bland folk. Det är tur att vi har en sån där familje-planerings-kalender som hänger på dörren in till tvättstugan så att vi iallafall vet på ett ungefär när det är vardag och inte. Utan den hade vi varit rökta. När jag klev upp imorse hann jag till exempel undra i ett par sekunder om det faktiskt var lördag eftersom Christian fortfarande stod i nattkläderna när det bara var sjutton minuter kvar innan avfärd till skolan. Sen insåg jag som vanligt att det bara är sådan han är. Tidsoptimist. Som på något sätt ändå klarar av att vara klar tills det är dags.

Idag har vi egentligen bara en enda grej planerad (utöver det uppenbara - flyttpacka flyttpacka flyttpacka), jag och Oliwer ska äta lunch tillsammans med min mamma på hennes jobb. Tydligen någon typiskt finsk "höstsoppa som är jättegod" som serveras idag. Med köttfärs i. Jag vet inte riktigt om jag studsar av förväntan, men om mamma säger att det är idag vi ska luncha på grund av den goda maten så niger Anu fint och säger javisst mamma, vi ses, vad gott det ska bli!

Nu är den här igen! Måste bara berätta snabbt innan jag ska dra iväg till lunchen - den är en liten talgoxe som envist hamnar inne på vår inglasade altan dag efter dag. Jag vet inte hur den kommer in - plötsligt är den bara där. Och ut vill den. Men ok lilla pippi varför flyger du in på altanen från första början då? Helknäpp!

Hörs senare.

I'M IN A FLYT

Är så trött så ögonen trillar ur huvudet men bara måste berätta att jag, som inte direkt är känd för att göra inköp som kan anses vara så kallade fynd, måste ha hamnat helt ur balans på grund av den tidiga morgonen idag! För att jag, två gånger på en och samma dag, lyckats genomföra köp som ens är i närheten av att kallas ekonomiska är fanimig likställt med att Christian skulle få för sig att frivilligt åka på solsemester!

Vi inledde ju dagen med den där overallen till Oliwer för halva priset (och jo, han blev nog lite stolt över mig, Christian). Senare, på eftermiddagen, när jag var på väg hem efter att ha hämtat Michaela i skolan (vi hade även Lucas med oss) så gick vi helt spontant in på ljusexperten, ni vet lampaffären bredvid Chilli, på Erikslund, vid IcaMaxi. De hade börjat plocka fram julbelysningen.

Jag är ju som bekant such a sucker for julbelysning och julpynt och julen överhuvudtaget, så ni förstår ju att det hände något i huvudet på mig. Och troligtvis hade det väl legat en massa gammalt i gömmorna på lagret i denna butik, för priserna som var satta på en del av julbelysningsprodukterna... hohoooo.
To. Die. For.
Nä ok inte riktigt, men herreminjäklar vad billigt!

Och där stod jag. Egentligen med köpförbud (vi flyttar ju snart och vet ju inte riktigt hur ekonomin kommer att se ut den första tiden så vi har strategi ta-det-jävligt-lugnt-med-inköpen). Med gåshud på kroppen. Med tre barn i släptåg. Jag hörde hur de pratade med mig (två av dem, den tredje sov mest i vagnen får jag väl erkänna) men kunde inte fatta, utan viftade bort dem och sa typ:
-Jaja gå inåt och kolla de där lamporna med vatten ni, whatever... (varpå en kvinna nog tittade irriterat på mig nu när jag minns tillbaka).

Alltså kolla in bilderna här nu. Den vita ljusstaken hade kostat 599,-. Kostade nu 99,-. Stjärnan hade kostat 129,-. Kostade nu 29,-. Jag ringde Christian. Hörde honom svara och svamlade hysteriskt, utan att höra efter om han ens funderade på att protestera, att det var jättejättebilligt och vi kunde köpa till alla fina fönster i Annelund och herregud så bra priser och det verkar vara bra grejer och jag fattar inte hur det kan vara så billigt och...
Nånstans där avbröt Christian mig med:
-Anu? Köp. Tala om för dem hur många du vill ha. Betala. Be dem ställa undan. Jag plockar upp dem med bilen på väg hem från jobbet.

Och DET är en av anledningarna till att jag älskar honom så mycket.

Det blev tio vita ljusstakar och fem stjärnor.

DUKTIG FRU?

När man kollar termometern early morning numera så är lilla pinnen allt närmare den där nollan. Man kan ana frostens ankomst. Säkerligen riktigt snart.
- Titta mamma, jag röker! är en föraning.
För en gångs skull är vi alla hyfsat redo för kallgraderna. Iallafall om man kollar vår garderob. Mentalt redo? Knappast. Kommer jag aldrig vara. Christian däremot älskar ju detta. Knäppihuvudetärhanju.

Som ni vet har vi ju en minsting som växer så det knakar. Han har just nu storlek sextiotvå, men är i rask takt på väg mot sextioåtta. I skrivande stund ligger denne person och sover ute i vagnen i en finfin overall som han fått av sin farmor och farfar. Insåg dock när jag klädde honom i den att den tyvärr inte kommer bli särskilt långvarig. Dålig tajming att inte ha någon overall som man får plats i när det blir allt kallare, tänkte jag. Alltså behöver han en ny. Och se ibland (nångång varje sekel?) gör jag min make (läs: han som är sådär lite dumsnål emellanåt) stolt! För faktiskt kom jag ihåg att det, därborta i hallen, fanns en lapp från en klädesaffär där det stod att en god nyhet sällan kommer ensam och att vi därför skulle få femtio procents rabatt på ett babyplagg.

Now, det är såhär en orderbekräftelse ska se ut! Stolt över mig nu Christian?

 

LITTLE BIT EARLY

Mmmm.. morgonstund HAR guld i mun. Även klockan noll fem tjugofem då jag inte orkade stoppa in nappen varannan sekund i lillskruttens hungriga mun längre (som han i halvvaket tillstånd spottade ut lika fort). Lite tidigt kanske. Men whatthehell. Godmorgon onsdag!

CHALLENGE I VARDAGEN (läs: hur i helvete överlever ensamstående flerbarnsföräldrar?)

Vi har börjat med en ny grej i detta hushåll. Christian ska, med start ikväll, jobba över en kväll per vecka. Denna brighta idé för att lite granna jobba ikapp sånt som blivit lidande på grund av att han dels lämnar Michaela på skolan varje morgon, dels att han skyndar hem på eftermiddagen för att hinna äta middag med oss och överhuvudtaget hinna träffa barnen innan det är läggdags. Jag minns hur det var (när Michaela var knappa två år var det ju ombytta roller - jag jobbade järnet och Christian var hemma med Michaela). Och det var faktiskt inget vidare. Att känna sig otillräcklig hemma på grund av att man jobbade för mycket och samtidigt känna sig otillräcklig på jobbet för att man jobbade för lite, för att hinna träffa sin familj! Sjukt hur det är egentligen, men det är ett annat blogginlägg. Vi är iallafall rörande överens om att det kan vara bra med en sådan här "ventil" som alltså innebär att han får jobba hur länge han vill en kväll per vecka. Ingen stress. Inga telefonsamtal. Inga "köper du med dig ditt eller datt på hemvägen...". Bara Christian och hans jobb. Jag kommer helt enkelt att anta att jag och barnen är solo hela kvällen. Så får det istället bli en positiv överraskning om han skulle komma hem tidigare.

Ikväll var första kvällen vi körde såhär. Lite vågat av oss måhända eftersom Oliwer just nu tenderar att ha gnäll-alternativt-skrik-period på kvällarna. Hur det har gått? Jo då. Klockan är nu 21.28 och Christian är fortfarande på jobbet. Oliwer sover sedan en och en halv timme tillbaka och Michaela somnade för en halvtimme sen. På diagonalen i vår säng. Köket är städat, nappflaskorna är prep:ade, middagen stod på bordet klockan arton, Oliwer är badad, Michaelas tänder är borstade, Guldis bur är grovrengjord och ja.. vi klarade det antar jag. Ser jag fram emot nästa veckas Christian-ska-jobba-hur-länge-han-vill-kväll? Nej.

Nu ska jag lite granna krypa ihop i fosterställning och hoppas på några timmars extremt effektiv sömn.

PROMENAD

Jag brukar promenera mycket. Tycker det är ett skönt sätt att ta sig fram. Man hinner tänka och lyssna. Sällan ser ni mig därför med hörlurar. Jag lyssnar hellre på naturen. Och E18 då förstås (som tenderar att dundra var man än går i den här stan, med vissa undantag).

Sedan Oliwer föddes har det blivit ett antal kilometer till fots med honom i vagnen. På vardagarna går jag hela vägen bort till Michaelas skola och hämtar henne. Tillochmed i regn. Inte lika ofta går vi tillsammans hem igen. Men idag gjorde vi det. Det är en bra bit! Men hon klagade inte. Vi hade det riktigt mysigt och gick där och sjöng (för jag är super super supermään!) och pratade. Kvalitetstid.

Vad jag skulle komma till är att detta promenerande är en riktigt bra motionsform. Passar mig! Och jag inbillar mig att det ger lite resultat (även fast det inte är ambitionen) eftersom jag just nu väger fem kilo mindre än när jag blev gravid förra hösten.

Promenader. Underskattat!

Nedan en bild på världens bästa Michaela tagen i söndags när vi var ute på promenad och cykeltur.

APP APP APP

Alltså jag har precis kommit på hur lätt det är att mobilblogga när man har de rätta verktygen (läs: appen). Tog mig ju bara ett halvt sekel att fatta. Som jag har krånglat. Det tar emot att erkänna, men den där tjejen som i tjugoårsåldern låg i framkant vad gäller teknik och pryttlar, såpass att hon vann säljtävlingar under åren som anställd i Telias butik... jag vet inte var hon blev av. Jaja, bloggandet blev iallafall iochmed denna app så mycket roligare. Fler inlägg, måhända väldigt korta, och lite mer action överhuvudtaget är därför vad ni har att se fram emot, min tappra lilla läsarskara. Och jo, jag hör vad ni tänker; så mycket action det nu kan bli i den där småbarnsmorsans vardag. Det blir vad man gör det till hörrni. Och faktiskt så är blogginspirationen, som ju var ett minne blott under de där turbulenta åren då vi skulle skiljas och ha oss, tillbaka. Så nu ni.

Nu ska jag sluta svamla för ikväll och stänga ögonlocken ett tag. Jag hör Oliwers andetag ifrån hans spjälsäng här bredvid. Bästa sömnpillret ever.

Bjuder som avslutning på denna dag på ett par gosiga valkiga bebislår. Visst vill man bara äta upp dem?

FRIVILLIG GRATIS FLYTTPACKARE SÖKES

Kartongerna packar sig inte av sig själva. Och huset ser ut som hejkomochhjälp mig. Gillar jag hejkomochhjälp mig? Nej. Inte den här gången heller.

Att man aldrig lär sig. Kanske det HÄR är den sista flytten på många många herrans år?

(jo jag vet. jag sa så senast med. men nu är det faktiskt så. på riktigt. sådetså. stjärnstopp på den. over and out)

HALLÅ MÅNDAG VI KÖR SÅ DET RYKER

Blev idag uppmärksammad på att jag inte kan skilja på våra barn. Reagerade med förnekelse, men tamigtusan, så var det visst. Fast det berodde på slarv. Ni minns mitt inlägg där jag hade lagt in en bild på barnen där båda var tio veckor? Oliwer är barnet till höger. Michaela till vänster. Förstås. Så - nu är det utrett. Tack dock, älskade make, för ditt mycket diskreta sätt att påpeka detta på (läs: han skickade ett mail där han i princip skrev "du kan inte skilja på våra baaaarn!!!!" Närå. Men nästan.)
Edit: tror ni inte jag hade skrivit fel igen - haha - men nu ändrade jag direkt!

Ännu en solig höstdag här i Västerås hörrni. Blev en intressant morgon. Christian brukar ju köra Michaela till skolan och ibland åker grannbarnet Saga med. Just idag skulle Saga inte åka med med tydligen hade Christian och Michaela träffat på ett annat grannbarn, Ebba, ute på parkeringen med resultatet att Ebba åkte med i Christians bil istället. Men. Det visste inte jag. Så när det knackade på vår ytterdörr typ fem minuter efter att Christian och Michaela hade gått hemifrån så trodde jag ju att det var de. Som hade glömt något. Som vanligt. Så jag knatade till dörren och öppnade. Men - det var ju varken Christian eller Michaela som stod där. Utan Ebbas mamma. Hon såg mäkta förvånad ut och:

-Eh.. hej.. ehm... alltså... Ebba åker med Christian och Michaela till skolan så jag tänkte höra med dig om du vill att jag tar med Michaela hem i vår bil när jag hämtar Ebba....?

Självklart får du det, kläckte jag ur mig, lite väl glatt. Mycket väl medveten om att jag stod där iklädd en handduksturban på huvudet, ett svart linne som jag sovit i och trosor och inte så mycket mer. Skadad för livet är hon nog, den arma kvinnan. Men hon ser ut att kunna ta en del. Hoppas jag.

Veckan är igång med buller och bång.

ATT SÄGA HEJDÅ

Vi är ute i det fina vädret. Alla fyra. Kliver ut bland radhuslängorna och slås av en lite sorgsen känsla - tänk att om exakt en månad får vi nycklarna till vårt nya boende. Visst kommer vi ha grannar där med (som vi hört mycket gott om) men här... Jag växte upp här. I hundratrettitvåan. De riktigt gamla grannarna här minns mig från mina tonår. Det kan inte hjälpas att jag lite grann känner att jag skiljs från min ungdom nu när vi flyttar.

Men vet ni. Det kommer bli skitbra i Annelund. Jag vet det.

Några bilder från hösten här på Ringduvan.

ÄNGLAPUSS

Många undrar förresten över den röda fläcken vid Oliwers högra öga. Den fanns inte där när han föddes utan har vuxit fram med tiden. Det kallas för smultronmärke eller änglapuss eller hemangiom. Det är en ofarlig "blodkärlsansamling", som tydligen tio procent av barn får. Orsak oklar, men en teori är "förrymda celler från moderkakan under graviditeten". Jag vettefan. Har frågat mig själv om jag gjort ngt galet när jag var gravid. Anklagat mig själv. Tackochlov är dessa smultronmärken ofarliga och kommer högst troligt att försvinna innan han blir stor. Vissa säger inom ett år. Vissa säger inom sju år. Oss stör de inte. Jag skriver de, för han har två till. Ett på bakhuvudet och ett strax nedanför nacken. Så länge de är ofarliga är det helt enkelt så att han ska ha dem, vår lille Oliwer. Som snart blir tre månader. Herregud vad jag älskar mina ungar.

HÖST

Man vet att det är höst när löven nästan attackerar. För första gången på många år kan jag uppskatta hösten. Tycker den är vacker. Gillar när kylan biter tag i kinderna. Gillar dock inte blåst, får så jäkla ont i öronen! Mössa på! (ska bara komma ihåg den)
Vissa slipper blåst. Man skulle gärna vilja ha det likadant. Tänk varm sovsäck i en hammock och liten tupplur. I Annelund kanske.
En månad kvar till flytt hörrni!