DRAMA QUEEN HAS STRUCK AGAIN

Jag SA ju att jag skulle få tråkig under sjukskrivningen. Så jag var idag tydligen absolut TVUNGEN att vara en dramaqueen och skapa massa uppståndelse. Jag var hos min sjukgymnast idag, som finns i samma hus som min läkare. När jag var klar hos henne bestämde jag mig för att ta trapporna ner. En bit kvar ner till markplan ska jag lite snyggt håva upp iPhonen ur fickan för att kolla klockan. Och då missar jag att det fanns ytterligare ett trappsteg kvar i trapphelvetet. Tappar balansen och flyger liten stund i luften (som en humla, stor rund kropp och minimala vingar) och landar på höger fot. Phew - tur jag inte slog i magen! Men vänta, foten? Varför står jag på utsidan av foten istället för på fotsulan? -Aaaaaaaaoooooeeeee - perkele! Ja ungefär så. Sen var mina promenerande dagar över. Kom inte därifrån. Foten såg ut som en alien. Så det blev ett jäkla pådrag där, läkare kom och min sjukgymnast och fan och hans moster. Blev snabbt lindad, Akuten nästa. Röntgen och ortoped och till sist; -Inget av. Möjlig ledbandsskada. Kryckor i ca 3 veckor. Sen får vi se. Japp. Här ligger jag nu. Patetiskt. Fånigt. Smärtsamt! Men ja. Tur att magen klarade sig.

IS IT THE HORMONES TALKING?

Det var nångång någon som sa till mig:

-Fatta inga livsavgörande beslut när du är gravid!

Nähä. Okej, jag kan nog någonstans förstå varför. Särskilt om man inte riktigt är sig själv, och är hormonstinn och beter sig som en ilsken lejoninna som inte ätit något stackars bambidjur på fem veckor - nä då kanske stora beslut är att undvika. Men... om man blir på riktigt kär i något då? Som i... jaaa, vadskavikunnatänkaoss... ett hus? Får man då rå? Eller är det big nono?

Jag har nämligen blivit just det. Kär i ett hus. Alltså vi har det ju bra där vi har det. Just nu. Men vi ska bli en till snart. Och då kommer radhuset att bli lite trångt. Och inte bara det. Vi har ju alltid drömt om att flytta en bit utanför stan, men ändå på behörigt avstånd. Och vi har ju alltid sagt att när drömkåken dyker upp (och då ska ni veta att vi är jääääkligt kräsna!) så är det dags att tänka till - för drömkåken dyker inte upp två gånger. Och nu har drömkåken dykt upp. Den har varit ute på hemnet länge. Och det har varit många visningar. Och den är dyr. Så folk är väl inte villiga att betala. Inte vi heller. Men om om om kanske kanske kanske det skulle kunna vara lite förhandlingsbart så är vi jätteintresserade. Så intresserade så jag var tvungen att bita mig i tungan för att inte rent av stöna av välbehag när jag gick omkring i kåken på den senaste visningen (vi har varit där två gånger).

Jag tror inte man får sno bilder från hemnet, men jag har faktiskt inte snott, bara lånat. Här kan ni ta er en liten titt. Två bilder. Ett utifrån och ett ifrån köket. De bilderna säger typ allt om resten av huset.

Vad tycker ni?

BILDER FRÅN VÅRT HEM

Första dagen som heltidssjukskriven avklarad. Sov hela förmiddagen, tog därefter tag i lite administration inför föräldraledigheten - det är en djungel, I'm telling you - gjorde sen några viktiga samtal som borde blivit gjorda för längesen (vilket bland annat resulterade i att jag blev osams med sur tant på kommunen), fixade lite härhemma med tvätt och inredning (som vanligt) och sen var det plötsligt dags att hämta Michaela på dagis. Så mina tidigare funderingar över vad jag skulle göra med all tid? Glöm dem. Det här kommer tydligen gå jättebra.

Kör lite bilder här hemifrån denna gång!

Vid ytterdörren. Drömmer om att byta ut den nån dag.

Senaste inköpet, en zinkvas. Perfekt för mindre buketter.

Har på prov ställt in ett litet bord i köket. Ej ännu bestämt om det får stanna.

Liljekonvaljtiden är här. Massor i våra skogar. Och två buketter hemma.

Köpt ett kylskåp till skånestugan. För halva priset!

Ommålad vägg + nya sängkläder = nytt sovrum

Har monterat ihop spjälsäng och tvättat vagn.

Ny tidningskorg. Jag ogillar tidningskorgar för det finns inga snygga varianter, men denna vanliga korg blev kanon.

Altan och trädgård.

TID ÄR PENGAR GOES MAÑANA MAÑANA

Så har dagen kommit. Dagen jag har misstänkt skulle komma förr eller senare. Men som jag någonstans hoppats slippa. Men nu är den alltså här. Det är ett faktum. Jag är sjukskriven på heltid.

Tid. Något jag har gott om numera?

Det hela började i måndags, när jag var hos min läkare. Han frågade hur jag mådde varpå jag helt ärligt berättade om hur jag, på vägen till hans mottagning, hade gått från stan till Kopparlunden (där han har sin mottagning) och varit tvungen att stanna flera gånger och flåsa mig igenom onda sammandragningar. Jag berättade det hela på ett roligt sätt (tyckte jag). Berättade till och med att jag under sammandragningarna faktiskt stod och fnissade åt det komiska i det hela, hur galet det måste sett ut, folk måste ju ha trott att jag skulle föda barn där och då, på cykelbanan utanför Växhuset. Min läkare var ju inte lika fnissig som jag. Han tittade mest trött på mig och frågade hur jag ställde mig till att bli sjukskriven på heltid. Men omedelbar verkan.

-"Mee.. eeehh.. va..? Näääe.. på heltid?"

Läkaren tyckte med andra ord inte att det var det minsta komiskt att stå utanför Växhuset och få omgivningen att tro att man ska föda barn. Jag lyckades övertala honom att ge mig veckan ut att fundera på saken. Och funderat har jag gjort. En hel del. Har också rådfrågat folk i min omgivning. Till och med passade på att fråga vad Försäkringskassan tyckte om saken (eftersom jag visste att de brukar vara anti sjukskrivningar). Alla sa åt mig att acceptera heltidssjukskrivning. Ingen förstod vad som fanns att fundera på. Inte ens Försäkringskassan.

Så idag arbetade jag min sista dag. Kommer vara sjukskriven ända fram tills bebis kommer. Och efter det kommer jag ju att vara föräldraledig.

Jahopp. Vad ska vi hitt på nu rå?

VECKA TRETTIO

tjocksmock i vecka trettio

En liten gravidrapport. Har nu gått in i vecka trettio. Tio veckor kvar. Har börjat få svullna fötter. Foglossningen något bättre. 6½ kilo plus på vågen. Magens mått normalt. Det var väl den mer faktabaserade infon. I övrigt så bor det en riktig liten bus därinne, sparkar numera så att det gör ont. Vill inte att jag tar det lugnt och vilar utan vill gärna att jag ska hålla på och röra på mig så att den kan vaggas till sömns - annars blir det livat.

Japp. Det var den kortaste rapporten i världshistorien men det är allt jag klarar av just nu. Dags att bada M som varit i stallet på ridlektion.

Hörs!

NU ÄR HON KONFIRMERAD

Vilken fin konfirmation det var! Vi var uppklädda till tänderna, och tillochmed jag kände mig riktigt fin [flodhästig som man är heheh]. Mira var dock finast av alla idag! Gudstjänsten var inte alls långtråkig och torr, som man varit med om förut, utan det var väl valda psalmer [som konfirmanderna själva valt] och lagom långt. Och mycket folk - lilla Skerike kyrka var knökfull!

Efteråt åkte vill till Puddelugnsgatan och fikade på goda smörgåstårtor tillsammans med några andra nära och kära. Alltid, vid sådana här tillfällen, är det så uppenbart att det saknas en person. Mormor. Men jag kan lova er att Tuta höll låda, haha, han var riktigt pigg och hade glimten i ögat. Bland annat så konstaterade han inför alla, när han tog en bulle från bullfatet, att den minsann såg ut som en snorresnopp. Knäppgöken. Men skönt att han är med i matchen.

Jag trodde förstås att jag tagit massor med bilder men nu när jag går igenom dem så har jag inte alls tagit så många som jag hade önskat. Hade till exempel gärna fotat alla som var och fikade sedan, men se det glömde jag alldeles. Sötaste Janina fotade dock desto mer - kanske hon slänger upp en del bilder på sin blogg som jag kan knycka hit sen..?

Här kommer ett axplock av mina bilder iallafall.

En blyg Michaela ville mest sitta hos sin papi

Vi lockade Michaelas hår innan, och satte upp med fina blom-hårspännen

Konfirmanderna längst upp i kyrkan. Jag älskar Skerike kyrka!

Fina Mira står och sjunger jättefint

Michaela hade liiite tråkigt emellanåt. Tur det finns tidsfördriv.

Konfirmanden. Sååå fin! <3

KONFIRMATION

bild lånad av en blogg, där det tyvärr inte framgick ursprung

Godmorgon go vänner! Idag vaknade vi upp till en grådassig himmel och duggregn. Inte särskilt uppmuntrande. Hoppas innerligt att det ska spricka upp och bli lika fint som det varit de senaste dagarna, för idag ska vi till Skerike kyrka och vara med på konfirmation! Det är min kusin, Mira, som ska konfirmeras. För exakt tjugo år sedan konfirmerades jag i samma kyrka. Jisses.. tjugo år.. vi lämnar det ämnet illa kvickt! Jaja, iallafall, det var längesedan det "hände något", så jag ser verkligen fram emot dagen. Få träffa lite familj och fira Mira. Unnade mig tillochmed en ny klänning igår, dagen till ära. Fast jag är en tjocksmockis.
Jag lovar förresten att försöka ta många bilder, så att ni som just nu befinner er på resande fot ska kunna följa med i eventet ändå. Blir dock ingen realtidsuppdatering - lyckas fortfarande inte blogga med bilder när jag bloggar via mobilen - så bilderna kommer upp ikväll.

Nu till något annat. Jag har ju hintat om att jag inte mår så bra just nu. Det är dock ingen fara på taket, det är bara det att jag är så inibomben TRÖTT. Sådär förlamande trött. Så trött så jag knappt orkade ta mig hem från busshållplatsen häromdagen, där varje steg kändes som ett maratonlopp. Så trött så jag knappt orkar ta mig upp för trappen till övervåningen härhemma ibland. Helsjukt. Självklart klappade jag ihop och blev rädd att bebis inte får i sig allt den behöver eller något sånt. Men det var lugnande besked - bebis-i-magen mår bra, och det är huvudsaken. Har varit och tagit en massa prover för att kolla just det, att magen mår bra, och alla värden är bra förutom sköldkörtelprovet som tydligen indikerar at jag har lite för låg ämnesomsättning. Och att jag har lite för hög ämnesomsättning. Samtidigt. Frågade min läkare hur det kunde vara så varpå han svarade -"Jag vet faktiskt inte...". Typiskt mig att vara fröken annorlunda. Provet ska tas om i början på nästa vecka, för att förhoppningsvis få ett mer entydigt resultat. Så nu vet ni. Jag är lite risig och gnällig, men jag står ut. Bebis-i-magen mår bra, och det är huvudsaken som sagt.