HERE COMES THE WINTER

Nu så. Den första snön har börjat falla. Änsålänge är det inte många centimeter därute, men om man vågar tro väderprognoserna så ska minusgraderna (just nu en minus) hålla i sig vilket borde ge att snön ligger kvar och hinner bli några fler centimeter. Otroligt mysigt att vakna upp till vita åkrar utanför! Det är nu den börjar. Vår första vinter i Annelund.

Bild tagen från ena vardagsrumsfönstret.

DAGS FÖR PYNT

Jag vet. Det är inte första advent förrän nästa helg. Men vet ni? Det ger jag blanka bananen i! Här tjuvstartade fönsterpyntandet idag. And I love it! Bring it, christmas, I am ready!

SMS PÅ VILLOVÄGAR

Imorse fick jag ett sms från ett mobilnummer jag inte kände till. Det stod:
"Du är den sexigaste tjejen jag sett som jobbar på Statoil"
Först tänkte jag att någon drev med mig. Tills jag kollade upp numret och såg att det tillhörde någon stackars Stefan i Lund, och insåg att han helt enkelt skickat till fel nummer. För att avböja vänligt men bestämt svarade jag:
"Du har nog fel nummer. För jag är en hårig jävel som tuggar fradga och har hästtagel till hår och ett arsle lika brett som Statoils ingångsdörrar. Så nej."
Det tog ett tag. Sen kom det ett svar:
"Hahaha, shit! Sorry!"

Men jag måste säga att han gjorde min dag :-)

PREMIÄR

Ikväll var första kvällen sedan Oliwer föddes som jag och min man satt ner tillsammans i soffan, med båda barnen sovandes i sina sängar, och tittade på ett avsnitt av 24. Förstå. Oliwer är fyra månader. Vad har vi gjort hittills om kvällarna? Tja... vadsägsom.. sovit? Helt seriöst? Jopp. Sovit. Ja inte Christian, nattuggla som han är (han överlever ju med bara fem timmars sömn per natt den galningen), men jag - definitivt. Men så är det också jag som är uppe med lille prutten om nätterna. Men ikväll alltså, premiär för vuxentid framför teven. Wohoo vilket framsteg!

SLUTKÖRD

När jag blev gravid med Oliwer gick jag in i någon sorts "vägg" på jobbet. Klarade inte av stress. Överhuvudtaget. Fick ont i huvudet. Spänningshuvudvärk eller stressmigrän eller kalla det vad man vill. Roligt var det då inte. Är det något jag har svårt att ta här i livet så är det just smärta, och då allrahelst huvudvärk. Man kan ju inte göra ett skit. Bara tycka synd om sig själv och lite granna vilja hugga av sig huvudet för att ta bort det onda. Under graviditeten blev jag ju till sist heltidssjukskriven, efter att först ha provat jobba bara femtio procent (vilket nästan var mer stressande när man skulle hinna med så mycket på jobbet på så kort tid - urk!). Det hjälpte. Sov sov sov och tog det allmänt lugnt. Vilade inför Oliwers ankomst.

Nu har vi ju haft många järn i elden här ett tag, som ni vet. Det var födsel av bebis, köp av hus, försäljning av hus, flytt av bohag och diverse annat. Jag har varit uppe i varv, skulle man kunna säga. Stressat arslet av mig, utan att egentligen reflektera över det. Bara körde på. Kände inte efter. Eller jo, jag kände ju att kroppen gjorde ont och att jag var hysteriskt trött och att känslorna var utanpå kroppen (har nog inte varit så trefvlig... förlåt älskade familj). Men jag valde att förneka. För kartongerna måste ju packas upp - det skulle ju bli det perfekta hemmet, detta! Och inte sen utan igår helst! Jo eller hur.

I måndags åkte älskade make på tjänsteresa till Schweiz. Han åkte hemifrån cirka 07.30. Gissa vem som kräktes i köksvasken klockan 08.00? Japp. Here she is! Det var som att det bara slog mig då. H e l v e t e. Så trött jag är. Mör. Och ont i huvuet hade jag också. Shit. Men vad göra, Michaela var ju i skolan, måste packa ner Oliwer i vagnen och ta mig in till stan och hämta henne och ta med henne hem. Så det gjorde jag. Passade på att stanna till på Ica Maxi innan jag hämtade henne, för att handla ficklampor (ett annat inlägg - påminn mig). Och kräkas lite på deras kundtoalett. Herregud vad ÄR detta? Huvudvärken blev värre och värre. Hämtade Michaela, åkte buss hem, gick igenom skogen de sista kilometrarna eftersom vi tog en tidigare buss än tänkt. Hem och laga mat. Sen kom mamma, som lovat att sova över här med oss eftersom Christian var bortrest. Kände mig inte riktigt redo att vara här själv med barnen än. Vilken tur att hon kom, säger jag nu. Jag blev ju bara sämre och sämre. Huvudvärken var som en ilsken tromb i huvudet på mig, och feber och hejbaberiba. Hon stannade kvar hemma från jobbet på tisdagen för att jag var så risig, och tog hand om barnen. Jag? Däckad. Samma sak på onsdagen.

Sent på onsdagen (igår) kom så Christian hem.
-"Men Anu, vad var det jag sa? Du kör ju slut på dig själv!"
Jo. Han har rätt. Jag lyckades alltså igen. Köra ner mig totalt.

Nu sitter jag här och är faktiskt huvudvärksfri för första gången sedan i måndags morse, då allt började. Och börjar må bättre. Kartongerna står här och ropar på mig men nej, de får vänta. Det ÄR ju faktiskt inte brådis. Måste fan lära mig att ta hand om mig själv också. En jäkla dåre, det är vad jag är.

TIME FOR SWENGLISH?

Alltså, det här med att blogga. Varför gör man det? För att någon ska läsa, förmodligen. Jo, så är det nog. När Michaela var liten bloggade jag ju hejvilt, så familj, släkt och vänner skulle kunna följa oss, eftersom vi då bodde så långt bort ifrån alla. Och nånstans trodde jag att det bara var just familj, släkt och vänner som läste - men det visade sig senare att det var bra många fler som läste bloggen! Det gjorde mig jätteglad! (samtidigt som man kanske ska vakta sina ord ibland...)

Nu när jag kollar på statistiken på denna blogg så ser jag att jag faktiskt har en del besökare ifrån hela världen. Förvånande! Och glädjande! Kan ni inte ger er tillkänna, ni som läser? Vissa av er är duktiga på att kommentera (Fia - puss!) medans vissa inte alls kommenterar. Men jag ser ju att ni är här regelbundet. Alltså, ni FÅR ju kommentera! Skulle bara vara roligt.

På bilden nedan kan ni se besökare vi har! Kul att vara internationell. Synd att jag inte skriver mer på engelska..?

Hey, are there any foreign visitors in here? Is there a point for me to write in english? Please let me know who you are and leave a comment!

Readers of this blog.
Makes me proud!
And also wondering if I should write more in English?

FYRAMÅNADERS BEBIS

Fyra månader blev han i söndags, den lille tokern, som i skrivande stund (klockan 03 på natten) håller mig vaken. Han är allt annat än sur. Glad och pruttig och kan inte för sitt liiiiv förstå varför hans mamma hyssjar och vyssjar och stoppar in nappen i truten på honom hela tiden. Låter superrdupergulligt kanske, men let me tell you, det äreinte! Bara lite :-)

VARDAGSRUMMET PÅ ÖVERVÅNINGEN

Idag hämtade vi bäddsoffan som vi köpte häromsistens. Ingen lätt historia att montera ihop. Måste varit därför den var så billig, tänkte jag. När vi ändå hade släp idag så passade vi på att köpa ännu en soffa. Men herregud hur många soffor ska ni ha, tänker kanske ni? Faktiskt ville vi ha en soffa till lilla vardagsrummet på övervåningen. Eller ja det är inte ens ngt vardagsrum utan mer en "hall" eller vadmanskasäga, utanför sovrummen häruppe. Men vi kallar det lilla vardagsrummet uppe. Iallafall, vi hittade en jättefin soffa på blocket, som ny kostar närmare femtusen på ikea och vi fick den nu för elvahundra. Tack och bock!

Idag bjussar jag på bilder från vårt lilla vardagsrum på övervåningen. LÅNGT ifrån färdigt om vi snackar inredning. Men nu kan vi iallafall sitta här och glo lite film på teven. Det saknas ju gardiner och blommor i fönstret och något litet soffbord eller liknande. En sak i taget.

POOLHUSET

Nu är vi på plats i nya huset.

Herreminskapare vilket k a o s men fifasen vad fint det blir när vi kommer iordning. Jag vet inte riktigt hur jag på bästa sätt ska delge er allt jag vill visa och berätta... kanske vi ska köra "the tour" rum för rum, i separata inlägg? Vi börjar så tror jag. Så hinner jag kanske fixa lite också, så ni slipper bevittna det totala kaos som just nu råder.

Idag börjar vi med poolhuset. Helt enkelt därför att jag var därinne idag och möblerade om lite, medans Oliwer låg och sov ute i vagnen, och då passade på att fota. Poolhuset står till höger om bostadshuset, om man står med ryggen mot vår ytterdörr. Rakt framför bostadshuset ligger poolen.

Poolhuset ska, åtminstone inledningsvis, vara stället där vi sitter och avnjuter god mat och god dryck under ljumma sommarkvällar när det kanske regnar lite, eller om myggen attackerar. Vi leker med tanken att en dag göra om det till gäststuga. Men det är åratal bort.

Nedan bilder på poolhuset, både in- och utvändigt.

TOMORROW IT IS Y'ALL

Oliwer sover och Michaela ligger i sin säng och försöker somna. Jag ska lägga mig efter att jag skrivit detta. Nu är det nära, gott folk. Imorrn går flyttlasset. Jag är sjukt nervös. Dels har jag panik över kaoset som råder i vårt (ena) hem. Dels är det nu det blir av, flytten till det stora huset på landet som jag alltid drömt om. Gaaaah!

Gonatt mina vänner och tänk på oss imorrn när vi kämpar!

Bilder nedan på min fina skrutton. Observera Michaelas framtänder som vuxit fram så fint.

BÄDDSOFFA

Vi har pratat om att vårt första inköp till nya huset måste bli en bäddsoffa, som ska stå i källaren. Plats att prata och dricka en kopp thé eller titta på teve eller spela tevespel, men också plats för eventuella gäster. Vi hoppas nämligen att våra vänner och vår familj vill komma och hälsa på hos oss och bo över.

När vi idag varit och tittat på huset första gången och var på väg till skolan för att hämta Michaela kom vi på att jag och Michaela faktiskt hade sett en passande soffa inne på Chilli i somras. Och till hyfsat pris dessutom, åttatusen nånting. Ok, mycket pengar, men ni som köper möbler annat än på Myrorna vet att en soffa variant ganska stadig och fräsch ändå kostar så. Oftast bra mycket mer om man går till exempelvis Mio.

Sagt och gjort, vi plockade upp Michaela och körde sen till Chilli.
-"Men vi tittar väl bara idag?"
Ja, ni kan ju gissa vem av oss som sa så. Han har varit med förr. Jag är ju som jag är. Vill jag ha så vill jag ha nu. Är alldeles för impulsiv när det gäller stora köp. Köp överhuvudtaget faktiskt. Men ok, jag lovade att vi inte skulle köpa idag. Bara kolla. Visa vilken jag och Michaela fastnade för förut.
Gick ett varv och sprang rakt på en söt bäddsoffa som var alldeles perfekt. Hajade till när vi såg att den just nu var till kampanjpris, 4995 istället för 7995. Hm. Christian började se obekväm ut.
-"Har ni kampanjen länge?"
Nja, inte så länge till tydligen och biträdet konstaterade att hon inte visste hur många som fanns kvar i lager. Hon frågade vilken variant vi isåfall ville ha så skulle hon kolla. Vi diskuterade och kom fram till att vi isåfall ville ha en mörkgrå med divanen till vänster. Biträdet gick för att kolla.
-"Men.. vi kollar bara idag, eller hur?"
Men jaa, sluta nu. Klart vi bara kollar. Jag hade ju sagt det redan. Snacka om att vara sjåpig.
Biträdet kom tillbakastövlandes.
-"Ok, ni har tur, den ni vill ha finns det EN kvar av på centrallagret. Den är er men då måste ni bestämma er NU."
Christians min där och då? Priceless. Det var liksom inte så mycket att prda om. Jag tror han fingrade efter visakortet redan innan det stackars biträdet hann avsluta meningen eftersom han insåg att det var chack matt. Än en gång.

Men jäklariminlåda vilken fin bäddsoffa vi nu kommer att få om ett par bevkor! Och till vilket bra pris!

Tror ni han nånsin mer går på varianten vi-ska-bara-titta-inte-köpa?

ANNELUND

Nu är det vårt på riktigt, drömhuset! Träffade de gamla ägarna i förmiddags, signerade lite papper och vips så satt vi där med tre stora nyckelknippor i handen.
-"En är till huset, en är till garaget och en är till poolhuset. Ah och en är till boden."
Jag fick nypa mig själv i armen. Vem fan trodde att lilla jag skulle sitta med en jättefin äkta man, två underbara barn och ett hus med pool, poolhus, garage, bod, markiser, bastu, plommon-, päron- och äppelträd och en öppen spis? Who knew? Jag trodde det då inte. Tänkte jag tanken för tio år sen så kändes det som att jag inte riktigt spelade i den ligan. Men tamigfan, här är vi nu!

Efter att vi fått nycklar och kramat om de gamla ägarna (som faktiskt såg rätt så tagna ut, de hade ändå hunnit bo hela fjorton år i huset) gasade vi ut till huset. Körde upp på garageuppfarten och liksom bara försökte andas. Jag fick äran att låsa upp och plötsligt stod vi där. Inne i vårt nya hus. Vårt. Sanslöst. Strosade omkring och kollade städningen (som var ok. inte perfekt. men ok.) och försökte föreställa oss att vi frånochmed lördag ska bo där. Inte hälsa på. Bo. Kändes skitbra. Och inte heller några knepiga vibbar i huset, utan lugn och ro. Hemtrevligt. Personligt. Vår stil. Nu längtar vi tills det blir lördag!

Nedan en bild på huset, taget idag, i solskenet.

SNART SNARTARE SNARTAST

Nu ni. Nu är det jäkligt nervöst. Imorgon klockan tio ska vi möta säljarna på banken och göra klart det sista och när det är gjort FÅR VI NYCKLARNA TILL VÅRT NYA HUS! Kan ni fatta? Jag kan det inte. Jeeez. Lycka till att försöka varva ner och sova nu liksom!

MY KIDS

Tänk så mycket man älskar sina barn. Obeskrivligt mycket. Vi kan sitta och berätta saker för varann på kvällarna, jag och Christian, om vad som hänt under dagen, vad barnen sagt eller gjort, och fnissa så vi nästan kissar i brallan eller gråta så man tror hjärtat ska gå itu.

Man är så sårbar, när det gäller ens barn, minsta lilla grej som gör ont i eller på dem gör minst lika ont på en själv. Och man är urstark, när det gäller ens barn, nåde den som gör mina barn något ont eller ens funderar på att vara taskig - jag känner hur det nästan kokar över av vrede. Och så det bästa av allt. Ens barn får en att hela tiden vilja vara en bättre person. Allt jag gör, gör jag för dem. Jag är lyckligt lottad.

Bild nedan på mina kottar. På Michaela taget för några dagar sen, på väg till Christians jobb på höstlovet. På Oliwer taget idag, en lite lurig min som tyder på att han snart skiner upp som en sol i hela nyllet.

OLIWER AND GRANDPA

Förra söndagen såg det ut såhär, när vi var och hälsade på mina förädrar. Mys.

Undrar förresten vad Oliwer kommer kalla sin morfar? Att Michaela kallar honom "tuti" har hon ju själv bestämt. Vi försökte få henne att säg tuta, såsom det egentligen heter på finska; mummu och tuta. Men Michaela köpte inte det, så för henne är det alltså mummu och tuti. Om Oliwer är minsta lik sin syrra så hittar han på nåt eget han med.

ETT EFTERLÄNGTAT TELEFONSAMTAL

Igår ringde min mobil. Nåt knepigt jäkla nummer och jag hann tänka att det var nån stackars ungdom som lurats till ett främmande lågavlönat land för att ringa hem till Svea rike och göra telefonundersökningar (been there done that, nämligen, fast jag åkte bara så långt som till London den gången).

-"Ääh vaärehär för konstigt nummer nurå?!"
hann jag kläcka ur mig.
-"Eller... kan det vara Fia?!"
Greppade telefonen och stövlade klumpigt ut på altanen (dålig täckning i huset, funkar bäst på altanen, fatta hur jobbigt när jag fått viktiga samtal mitt i vintern) och svarade och JAAAAA tamigtusan det VAR Fia!

På sen knagglig linje med en hel del fördröjning fick jag avnjuta min älskade kusins röst i några minuter. Hördes rikrigt risigt emellanåt men jag hann uppfatta att allt var bara bra och att hon där och då hade liggplats på en buss som på 24 timmar skulle ta dem från Vietnam till Laos. En resa på ynka femtio mil. 24 timmar. En buss som tydligen var mer knök än vi kan föreställa oss. Om jag inte missförstod så fick Fia och Joni dela sina fotändar på sängarna med busspersonalen. Eh? Fia lät hälsa att alla de gånger då vi är missnöjda med VL eller SL elle SJ eller vad det nu kan vara - tänk då på henne. Som i ett dygn skulle ligga på en buss där man inte ens kunde komma fram till toan eftersom det var så mkt folk. Jag såg dock framför mig att det nog fanns goda möjligheter att pipa ut och skvätta i en buske i början av en uppförsbacke och sedan springa ikapp bussen på backens topp. Om en springa. Småjogga kanske? Herrefud, femtio mil på 24 timmar - vad kör bussen i för hastighet då?

Iallafall - det var så skönt att höra Fias välbekanta röst. Jag saknar dig! Puss.

Här har ni en bild på donnan. Minns inte var den är tagen just nu, men nånstans på deras resa, som det just nu bara tycks vara fem månader kvar av. Lång tid ändå kan jag tycka...

TRICK OR TREAT?

Jag vet att USAs halloween I N T E är samma sak som Sveriges allahelgona. Och jag vet att vissa tar illa upp om det plötsligt plingplongar på dörren och där står några tandlösa snorungar iklädda såna där scary-movie-masker och läspande vrålar
-"bus eller godis?"

Men jag vet också att vissa faktiskt uppskattar att det finns en lättsammare variant. Som kanske drar på smilbanden en smula. Som kanske muttrar en del men liktförbannat fanns det ändå en liten skål med godis där i hallen och väntade, utifall att...

Vi missade att klä ut oss i onsdags, när det egentligen var halloween. Så vi sa:
-"i helgen fixar vi det",
utan att reflektera över vilken helg det var. Så idag, efter att vi varit på kyrkogården, hade vi lite roligt med Michaelas ansiktssmink, jag fick gå loss på både Michaela och Christian!

Nedan bild på Michaela. På Christian tog jag ingen bild (stopid!) men han själv förevigade, får se om han skickar upp bilden på FB. Om inte så kan jag avslöja att jag var mest nöjd med skotthålet i pannan :-)

ALLA VACKRA LJUSENS AFTON

Alla helgons afton idag. Var i eftermiddags på Hovdestalunds kyrkogård. Var inte ensam, tror halva stan var där. Jisses så fint det var, alla dessa ljus överallt och alla dessa känslor. Hade med båda barnen. Michaela blev lite känslosam och frågade om gammelmummu såg oss. Tror det, svarade jag, har ju extra tagit med Oliwer för att hon ska få träffa honom. Hon var nog där, älskade mormor. Tände några ljus vi med och ägnade liten stund åt minnen och tankar. Väcktes ur mina tankar när en tjej i femtonårsåldern framför mig tände ett ljus, ställde det på den lilla muren vid minneslunden och sa
-"Puss lilla pappa. Jag saknar dig."
Hjälp vad ont det gjorde, även i mig. I hennes ålder ska man på sin höjd sörja en gammelmormor eller mormor. Inte sin pappa. Kramade om mina barn och min man extra hårt och insåg hur lyckligt lottade vi är som har varandra.

Några bilder från minneslunden. Ett på den stora eken som beskyddande breder ut sina grenar över minneslunden så att inte ens den minsta vrå behöver vara ensam. Det var vid denna ek vi ställde våra ljus. Det är vid denna ek jag finner ro.

STAIRWAY TO ÖVERVÅNING

När vi hittade drömhuset, och till råga på allt lyckades köpa det (jag undrar fortfarande om jag drömt ihop hela grejen), fick vi ju brått att sälja nuvarande boende. Vårt söta, fina, lilla radhus som ligger i en liten idyll, bortglömd av Västeråsarna. Vi tog hit mäklare och fastnade för en av dem, för att hon verkade mest kompetent. Seriös. Vi frågade henne vad hon tyckte vi skulle fixa till här i radhuset innan vi lade ut det på hemnet. Hin tvekade inte en sekund.
- Gör er av med heltäckningsmattan i trappan.
Ahh, lätt gjort. Tänkte jag. Extra lätt för mig att tänka så då, kanske, höggravid som jag var. Av nån anledning tror man att man själv är HeMan när man är preggo och tänker att vore det inte för den här magen som gör att jag inte FÅR rycka in och hjälpa till så hade jag fan visat de där klena gnällspikarna hur man ska göra. Jag hade svårt att låta bli. Hjälpte faktiskt till lite. Fick pappa att lova att inte berätta något för Christian (preskribtionstiden måste vara ute på denna nu Christian!). Så satt vi där, jag och pappa, och svor och svettades och skrapade bort helvetesmattan från trappan. Jag säger bara en sak. NEVER AGAIN. Vilket pissgöra. Mattan hade väl suttit sedan sjuttiotalet nångång och liksom vittrade sönder mellan våra söndriga fingrar. Det enda som blev kvar var limmet. Limmet! Som måste varit någon mindre hälsosam variant innehållande noll procent miljövänlighet. Trettio år senare och den satt som berg. Det kostade oss (ok, dem - vid det här laget insåg tillochmed jag att mitt deltagande tveklöst hade framkallat förlossning) bokstavligt talat blod, svett och svärord. Vi köpte tamigfan alla mirakelmedel som fanns för att lösa upp limmet. Vi använde vätskor med så hög alkoholhalt så en nysning hade tuttat fyr på kåken. Inget funkade. Hurivelvete fick ni bort limmet då, undrar ni? Pure human power. Pappa, jag (lite, i början där) och Christian skrapade nåt så in i skogen. Pappa kunde inte röra armarna flera dagar efteråt och Christian beordrade mig och Michaela ur huset (vilket bara kan innebära att han var ilsk som fan och behövde vara just det för att orka). Men till slut var det gjort. Lätt gjort! Här är lite bilder från trappan; före, under och efter.

Om jag någonsin igen ens funderar på att ta bort en heltäckningsmatta från en trapp - skjut mig.