Kroppen. Vilket underbart system. Makalöst att det funkar överhuvudtaget, med tanke på alla konstigheter som pågår i alla organ, i alla livsnödvändigheter därinne. Ibland får man dock erfara att det inte riktigt funkar så optimalt som det skulle kunna. I det läget är jag just nu.
Gallsten. Det är mitt problem. Det har visat sig att det nog har varit mitt problem under ett flertal år, bara det att jag inte vetat vad det har varit. Ont har det gjort. Men ibland har man ju ont, utan att riktigt veta varför. Denna gång blev det dock outhärdligt.
Hade haft en knepig smärta i magen under ett par veckor, under sommarsemestern redan, och dagen innan jag skulle återgå till arbetet började det göra ont som fan [jaaa jaaa, det är lika bra ni återigen vänjer er vid att jag svär i mina blogginlägg. jag är sån]. Till slut gjorde det så ont så jag inte klarade av att jobba. Men inte blev det bättre av att vila hemma. Iväg till farbror doktor som kliade sig i huvudet och sa att det kunde vara många saker. Stillade ju inte direkt min oro. Provtagning. Väntan. Fortsatt smärta. Oro. Provresultaten indikerade gallproblematik. Remiss till ultraljud. Väntan på tid till ultraljud. Resa till Stockholm för att få bli ultraljudad. Gör ont att bli ultraljudad när man har ont i magen. En leende ultraljudare som klappade mig fin på handen och sa:
-"Det finns en helt ofarlig förklaring till din smärta. Du har gallstenar. Och en irriterad galla. Det är inte konstigt att du har ont."
Lättnad. Men strax därefter en ny sorts oro. Jaha, men nu då? Hur blir man av med det onda? Måste stenarna ut? En av stenarna, fick jag reda på, är två centimeter i diameter. Ska den ut i min kropp och vandra för att komma ut? Telefonsamtal med den första läkaren. Stenarna skulle bort. Ny remiss, denna gång till kirurgen. Ny väntan. Fortsatt oro. Kirurg... låter lite som operation. Ingen favorithobby måste jag få påstå. Undviker gärna knivar i min kropp. Återigen en resa till Stockholm för att träffa kirurg. Kirurg (rätt så sympatisk sådan) flinade och sa, efter en stunds samtal:
-"Cholecystektomi!"
Jag log tillbaka och försökte besvara det lika artigt, vadihelvete han nu menade med det. Han förtydligade:
-"Hela gallan måste bort. Operation. Snart."
Crap.
Och här sitter jag nu. Och väntar på en operationstid. Har ont som fan. Är nervös som fan. Och ser ändå, för första gången i mitt liv, fram emot att få lite knivar och skit istoppade i min mage inom kort. Gall-blatter-bitch, bring it!