TRETTON DAGAR KVAR

Satt just och funderade. Det är mycket som händer just nu. Många stora förändringar på gång. Många pirriga puckar, så att säga. Inget som man liksom enkelt kan skaka av sig och tänka äh, det ordnar sig det där, för det här är förändringar som vi måste ha koll på, och som vi måste bevaka stenhårt och anstränga oss för att det ska bli så bra som möjligt. Förändringar som inte bara berör oss, utan hela vår omgivning med. Speciellt Michaela. Usch. Jag som inte ens gillar förändringar. Det vet ni som känner mig. De får mig att känna mig obehaglig till mods. Just eftersom man inte alltid kan påverka hur det till slut blir. Allt man kan vara riktigt säker på är ju oftast att det inte riktigt blir som man har tänkt sig. Och eftersom det just nu är så många förändringar på gång så är det väldigt mycket som kan bli såsom vi inte riktigt har tänkt oss. Förhoppningsvis löser sig allt till det bästa till slut, men tills dess... Anu nervvrak?


Fia undrade ju lite över det här med om det är ett planerat kejsarsnitt som gäller för denna bebis. Nu har jag redan svarat Fia över facebook, men om det finns någon annan själ därute som undrar så svarar jag här med; ja, det är ett kejsarsnitt inplanerat för att bebis ska komma ut till oss. Orsaken är förlossningen med Michaela. För att göra en mycket lång (läs: en trettiofyra timmar lång) historia kort kan vi sammanfatta det med att förlossningen med Michaela blev waaaay to long, innan barnmorskor och läkare faktiskt började lyssna på oss när vi förklarade att bebisen hade fastnat - man bestämde sig för akut kejsarsnitt men då satt hon så pass hårt fast att man "med besvär" fick ut henne, vilket resulterade i en del skador inuti mig - jag blödde en hel del och det tog lång tid innan jag repade mig. På grund av att jag gick sönder inuti har man denna gång konstaterat att det säkraste för både mig och bebis är att genomföra ett planerat kejsarsnitt, där allt sker under kontrollerade former där jag inte behöver vara helt slutkörd. Det är blandade känslor inför detta. Visst känns det skönt att veta att det hela kommer att ske under kontrollerade former, och att jag slipper det stora värkarbetet innan, men samtidigt är det ju en stor operation innebärande knivar och blod och smärta. Skrämmande. Har i stunden accepterat läget, men jag vet redan nu att jag på dagen D kommer att sitta där och skaka som ett asplöv av skräck. Tur att C är med mig.