SLUTKÖRD

När jag blev gravid med Oliwer gick jag in i någon sorts "vägg" på jobbet. Klarade inte av stress. Överhuvudtaget. Fick ont i huvudet. Spänningshuvudvärk eller stressmigrän eller kalla det vad man vill. Roligt var det då inte. Är det något jag har svårt att ta här i livet så är det just smärta, och då allrahelst huvudvärk. Man kan ju inte göra ett skit. Bara tycka synd om sig själv och lite granna vilja hugga av sig huvudet för att ta bort det onda. Under graviditeten blev jag ju till sist heltidssjukskriven, efter att först ha provat jobba bara femtio procent (vilket nästan var mer stressande när man skulle hinna med så mycket på jobbet på så kort tid - urk!). Det hjälpte. Sov sov sov och tog det allmänt lugnt. Vilade inför Oliwers ankomst.

Nu har vi ju haft många järn i elden här ett tag, som ni vet. Det var födsel av bebis, köp av hus, försäljning av hus, flytt av bohag och diverse annat. Jag har varit uppe i varv, skulle man kunna säga. Stressat arslet av mig, utan att egentligen reflektera över det. Bara körde på. Kände inte efter. Eller jo, jag kände ju att kroppen gjorde ont och att jag var hysteriskt trött och att känslorna var utanpå kroppen (har nog inte varit så trefvlig... förlåt älskade familj). Men jag valde att förneka. För kartongerna måste ju packas upp - det skulle ju bli det perfekta hemmet, detta! Och inte sen utan igår helst! Jo eller hur.

I måndags åkte älskade make på tjänsteresa till Schweiz. Han åkte hemifrån cirka 07.30. Gissa vem som kräktes i köksvasken klockan 08.00? Japp. Here she is! Det var som att det bara slog mig då. H e l v e t e. Så trött jag är. Mör. Och ont i huvuet hade jag också. Shit. Men vad göra, Michaela var ju i skolan, måste packa ner Oliwer i vagnen och ta mig in till stan och hämta henne och ta med henne hem. Så det gjorde jag. Passade på att stanna till på Ica Maxi innan jag hämtade henne, för att handla ficklampor (ett annat inlägg - påminn mig). Och kräkas lite på deras kundtoalett. Herregud vad ÄR detta? Huvudvärken blev värre och värre. Hämtade Michaela, åkte buss hem, gick igenom skogen de sista kilometrarna eftersom vi tog en tidigare buss än tänkt. Hem och laga mat. Sen kom mamma, som lovat att sova över här med oss eftersom Christian var bortrest. Kände mig inte riktigt redo att vara här själv med barnen än. Vilken tur att hon kom, säger jag nu. Jag blev ju bara sämre och sämre. Huvudvärken var som en ilsken tromb i huvudet på mig, och feber och hejbaberiba. Hon stannade kvar hemma från jobbet på tisdagen för att jag var så risig, och tog hand om barnen. Jag? Däckad. Samma sak på onsdagen.

Sent på onsdagen (igår) kom så Christian hem.
-"Men Anu, vad var det jag sa? Du kör ju slut på dig själv!"
Jo. Han har rätt. Jag lyckades alltså igen. Köra ner mig totalt.

Nu sitter jag här och är faktiskt huvudvärksfri för första gången sedan i måndags morse, då allt började. Och börjar må bättre. Kartongerna står här och ropar på mig men nej, de får vänta. Det ÄR ju faktiskt inte brådis. Måste fan lära mig att ta hand om mig själv också. En jäkla dåre, det är vad jag är.