ETT EFTERLÄNGTAT TELEFONSAMTAL

Igår ringde min mobil. Nåt knepigt jäkla nummer och jag hann tänka att det var nån stackars ungdom som lurats till ett främmande lågavlönat land för att ringa hem till Svea rike och göra telefonundersökningar (been there done that, nämligen, fast jag åkte bara så långt som till London den gången).

-"Ääh vaärehär för konstigt nummer nurå?!"
hann jag kläcka ur mig.
-"Eller... kan det vara Fia?!"
Greppade telefonen och stövlade klumpigt ut på altanen (dålig täckning i huset, funkar bäst på altanen, fatta hur jobbigt när jag fått viktiga samtal mitt i vintern) och svarade och JAAAAA tamigtusan det VAR Fia!

På sen knagglig linje med en hel del fördröjning fick jag avnjuta min älskade kusins röst i några minuter. Hördes rikrigt risigt emellanåt men jag hann uppfatta att allt var bara bra och att hon där och då hade liggplats på en buss som på 24 timmar skulle ta dem från Vietnam till Laos. En resa på ynka femtio mil. 24 timmar. En buss som tydligen var mer knök än vi kan föreställa oss. Om jag inte missförstod så fick Fia och Joni dela sina fotändar på sängarna med busspersonalen. Eh? Fia lät hälsa att alla de gånger då vi är missnöjda med VL eller SL elle SJ eller vad det nu kan vara - tänk då på henne. Som i ett dygn skulle ligga på en buss där man inte ens kunde komma fram till toan eftersom det var så mkt folk. Jag såg dock framför mig att det nog fanns goda möjligheter att pipa ut och skvätta i en buske i början av en uppförsbacke och sedan springa ikapp bussen på backens topp. Om en springa. Småjogga kanske? Herrefud, femtio mil på 24 timmar - vad kör bussen i för hastighet då?

Iallafall - det var så skönt att höra Fias välbekanta röst. Jag saknar dig! Puss.

Här har ni en bild på donnan. Minns inte var den är tagen just nu, men nånstans på deras resa, som det just nu bara tycks vara fem månader kvar av. Lång tid ändå kan jag tycka...