FIA <3

Jag minns det som igår. Den kvällen i februari när jag var nio år och redan satt och längtade efter min tionde födelsedag. Min moster satt i vårt kök på Parstugugatan, på de mörkbruna pinnstolarna. Köket angränsade till mitt rum så jag kunde ofta sitta och låtsas leka eller rita men ändå vara fullt delaktig i de vuxnas konversationer. Det älskade jag. Den här kvällen pratades det om något väldigt spännande. Min moster skulle få barn! Vilken lycka! Det enda som förtog glädjen något just denna kväll var att min moster hela tiden envisades med att svara "Amanda" varje gång jag frågade vad bebisen skulle heta. Jag var inte nöjd med det namnet. Avskydde det, helt ärligt. Det visste min moster. Så oavsett hur många gånger jag frågade (och jag frågade mååånga) så ekade "Amanda" i vårt kök. Tackochlov följt av ett skratt, så jag kunde ana att det bara var på skoj (jag kan idag erkänna att jag var nervös över detta tills den dagen hon sen kom ut, ungen).

Jag följde min mosters graviditet med spänning. Hälsade på ofta ofta. Satt många sena kvällar och drack thé med henne och pratade om vad som komma skulle. Alltid med katten Sötis liggandes på min mosters mage.

En dag i oktober ringde telefonen och jag fick veta att hon kommit nu. Jag kröp ur skinnet av glädje! SOM jag längtat! Det kändes som min egen lillasyster eftersom jag stod min moster så nära och inte hade några egna syskon då ännu. Jag minns att jag och mamma hälsade på på sjukhuset, men jag vet inte säkert om vi gjorde det eller om jag bara drömde om att få göra det.

Sedan den första gången jag såg henne var jag såld. Älskade henne som en galning från första stund. Och ville bara vara där, med min moster och henne, hemma hos dem och hjälpa till och lära känna den lilla varelsen. Ställde miljarder frågor om olika saker (som säkert fick min moster att freaka ur flertalet gånger), som en tioåring brukar göra. Lärde mig snart hur en liten bebis funkade och fick vara med och hjälpa till något så otroligt mycket (som jag är så tacksam för idag - utan dessa erfarenheter hade jag inte varit en så trygg mamma som jag är själv idag).

Har enormt många minnen från hennes uppväxt. Jag var ju med överallt, under alla år. Jag tillochmed bodde under samma tak under några månader (även fast ungen då mest var en dryg sexåring som hängde mig, en då tonårig Anu, i hasorna).

I många år såg hon upp till mig och hängde efter mig överallt. Ett tag tyckte hon kanske att jag var dryg och tråkig. Idag är det nog mer jag som ser upp till henne. Raktigenom alla våra fina år tillsammans har vi alltid haft en ömsesidig respekt och kärlek för varann. Tillsammans klarar vi allt.

Fia, du är som en syster för mig. Jag älskar dig! Du är vacker. Modig. Spontan. Enormt rättvis. Har ett stort hjärta. Du stannar alltid på gatan och ger en slant till en tiggare. Du får mig alltid att skratta. Tillsammans med dig har man aldrig tråkigt! Du har hjälpt mig genom hjärtesorg och du delar min lycka.

Jag har känt dig hela ditt liv och nästan hela mitt, och är så lyckligt lottad att det var just du som kom ut till oss den där höstdagen för precis tjugofem år sen.

Ett stort grattis på din tjugofemårsdag Fia!