TID ÄR PENGAR GOES MAÑANA MAÑANA

Så har dagen kommit. Dagen jag har misstänkt skulle komma förr eller senare. Men som jag någonstans hoppats slippa. Men nu är den alltså här. Det är ett faktum. Jag är sjukskriven på heltid.

Tid. Något jag har gott om numera?

Det hela började i måndags, när jag var hos min läkare. Han frågade hur jag mådde varpå jag helt ärligt berättade om hur jag, på vägen till hans mottagning, hade gått från stan till Kopparlunden (där han har sin mottagning) och varit tvungen att stanna flera gånger och flåsa mig igenom onda sammandragningar. Jag berättade det hela på ett roligt sätt (tyckte jag). Berättade till och med att jag under sammandragningarna faktiskt stod och fnissade åt det komiska i det hela, hur galet det måste sett ut, folk måste ju ha trott att jag skulle föda barn där och då, på cykelbanan utanför Växhuset. Min läkare var ju inte lika fnissig som jag. Han tittade mest trött på mig och frågade hur jag ställde mig till att bli sjukskriven på heltid. Men omedelbar verkan.

-"Mee.. eeehh.. va..? Näääe.. på heltid?"

Läkaren tyckte med andra ord inte att det var det minsta komiskt att stå utanför Växhuset och få omgivningen att tro att man ska föda barn. Jag lyckades övertala honom att ge mig veckan ut att fundera på saken. Och funderat har jag gjort. En hel del. Har också rådfrågat folk i min omgivning. Till och med passade på att fråga vad Försäkringskassan tyckte om saken (eftersom jag visste att de brukar vara anti sjukskrivningar). Alla sa åt mig att acceptera heltidssjukskrivning. Ingen förstod vad som fanns att fundera på. Inte ens Försäkringskassan.

Så idag arbetade jag min sista dag. Kommer vara sjukskriven ända fram tills bebis kommer. Och efter det kommer jag ju att vara föräldraledig.

Jahopp. Vad ska vi hitt på nu rå?