EN NY ERA

Som hon har väntat. Och längtat. Och tjatat. Och drömt. Och babblat. Och planerat. Och lekt. Och idag så har dagen äntligen kommit. Dagen då Michaela ska få börja på ridskolan - på riktigt.
Hittills har hon inte tillhört någon grupp, utan vi har bara bokat in henne på så kallad "knatteridning" på söndagar, så ofta vi kunnat. Dessa sessioner (går inte ens att kalla ridlektioner) har inneburit barn i varierande ålder (alla under sex år) som leds runt runt runt av föräldrar på ett gäng trötta kusar som suckar och står ut med små ivriga fötter och hälar och gälla utrop av lycka. Michaela har länge velat mer. -"Jag vill lära mig rida själv mamma", har hon ofta sagt. Och hon har bevisat att hon kan. Sakta men säkert har hon börjat våga mer (ni som känner oss vet ju att Michaela ibland kan vara en liten fegis som gärna ser andra gör först innan hon själv kastar sig in i något nytt). Hon borstar, hon hjälper mig att kratsa hovar, hon gullar och pussar och matar, hon sitter av ur sadeln själv. Så det är dags nu. Vi har stått i kö en längre tid på grund av att det inte funnits tillräckligt många barn som velat börja, men i förra veckan ringde telefonen. Nu är det alltså dags. Varje onsdag klockan 16. Dum tid för heltidsarbetade föräldrar - jag vet. Men vi tar det. Vi har ju sådana jobb som gör att vi kan flexa och stuva om lite. Så vi gör det. Finns inget bättre än att få göra sitt barn lyckligt. -"Mamma, det pirrar i magen - så glad och pirrig är jag". Oslagbart.