I KNOW WHEN I AM RIGHT

-"Nää det kommer inte bli nattfrost ännu på några veckor!", sa han sådär självsäkert som bara han kan göra, ni vet sådär övertygande så att man hann klia sig i huvudet och ana att han har en direktlinje till Moder Natur herself.

Jag ifrågsatte faktiskt och sa att jag faktiskt tror att det är högst någon vecka bort. 

Vem fick rätt? Moi!

Men jag kan inte påstå att det känns som att jag vunnit nåt. För här står jag och fryser, vinterjacka till trots. Medan han den där lille, på bilden, ligger på en fårfäll. Nerbäddad. Snarkar.

Nästa sommar ska vi ha en hammock.

Som kan stå ute tills snön kommer. Så jag också kan sova på en fårfäll härute.

LET'S TRY THIS AGAIN?

It's been a while. Sorry about that. It is difficult to maintain a blog when you can say it on Facebook and Instagram. However, you kind of loose a lot of content on those social medias. For example, on Facebook and Instagram, one often writes a fast update with as few words as possible. Here on the blog you can discuss, tell the "truth", tell the whole story and so on. I must say I like this better. Although you sometimes reveal things about yourself that weren't meant to ne revealed, or you start a discussion that makes people angry.

Well, I hope you will all start to follow me here again. And if you prefer Instagram you can find me there at the nickname "anukulik" (surprisingly!). And on Facebook, just search my name, I'm quite certain that there aren't that many with the same names as mine out there.

See you soon.

NÄR DET SLÅR EN

Idag har vi besök av Saga (som ju gick på samma dagis, och ett tag även i samma förskoleklass, som Michaela. Solen skiner så vi begav oss ut på promenad, mot Fullerö. Jag har aldrig gått där så jag blev positivt överraskad av att träffa på kossor, hästar, sniglar, katter, får, lamm och Mälaren. Vad bra vi bor!

A CAT IN THE FAMILY

Idag fick vi en ny familjemedlem, Doris. Doris är en cirka sex år gammal kissemissa, vars mor var norsk skogkatt och far okänd (men man misstänker helig birma). Hon känner till vårt hus och området runtomkring mycket väl eftersom hon faktiskt bodde här innan oss. Hon är nämligen de förra husägarnas katt. De flyttade ju till lägenhet och Doris trivdes inte vidare bra där, så för ett par veckor sedan hörde de av sig till oss och frågade om vi kunde ta hand om henne. Vi behövde inte fundera särskilt länge! Vi hade nämligen börjat prata om kissemisse härhemma och hade till och med börjat kika lite på blocket mm. Och här är hon alltså nu!

NO WORRIES?

Ännu en dag med sjuk lillgosse. Han startade dagen med en temp på 39.9. Då mådde han i n t e bra kan jag lova. Han bara satt i min famn och tittade, alldeles rosig om kinderna och dimmig i ögonen, och krafsade lite med sin lilla knubbiga hand på min arm. Inte förrän en timme senare hade Alvedonet börjat hjälpa såpass att vi började känna igen honom. Några timmar senare var det dags igen, febern steg fort fort så lillskrutten fick riktig frossa och blev alldeles blå om händer och fötter. Ringde faktiskt till vår barnsjuksköterska på BVC och rådfrågade lite, mest för att försäkra mig om att jag tänker rätt med febernedsättande, vätska och mat. Det gör jag, tyckte Anita (som för övrigt är den bästa barnsjuksköterskan jag någonsin stött på!), så jag kände mig lugnad efter vårt samtal. Hon rådde mig att ge Alvedon och Ipren omlott, för att undvika febertopparna, så det har vi gjort resten av dagen. Nu på kvällen var lillgrabben faktiskt på riktigt bra humör och nu ligger han och snarkar sött i sin säng. Christian läser ett kapitel ur Alice i underlandet för Michaela och jag ska gå ner och hänga tvätt innan jag ska sätta mig och sy trasiga kläder (som legat och väntat på att jag ska orka ta mig i kragen alldeles för länge). Hoppas ni alla får en trevlig kväll!

Nedan en bild från igår, taget på Oliwer när han låg och sov i sin vagn ett tag. Han må vara sjuk, men tycks ändå ta rätt så lätt på det hela. No worries, tycks han vilja förmedla.

FEBER IS IN DA HOUSE

Jaha så var det dags. Den obligatoriska febern som brukar komma i samband med nya tänder. Trettinio grader i morgontemp, efter en minst sagt stökig natt med många uppvak och två bajsblöjor. Idag har mina barn en trött mami.

GLADSKIT - KOM TILLBAKA!

Den där lille grabben härunder texten? Utan tvekan stans gnälligaste unge idag. Jag tror det är de där nya tänderna i hans lilla mun som är till besvär för honom. Känner inte alls igen honom. Han som brukar vara sådär glad, som på bilden, mest hela dagarna har idag bara gnällt, gråtit, skrikit, kastat saker och varit arg. Några få glada stunder bara. Dessutom blev han natten till idag riktigt snorig och nu mot kvällen tror jag det dessutom var lite febrigt. Usch hoppas morgondagen blir bättre, man blir som lite matt och halvdöv och känner sig otillräcklig.

DAGENS

Idag kör vi en mysdag hemma, jag och barnen. Mysigt!

WATER

Första gången Oliwer leker med vattenkranen. Sällan har jag skådat en så lycklig bebis. Som blir åtta månader imorgon. Helt otroligt. Oj, nu doppar han huvudet under kranen. Övning inför dopet?

THE FIRST TOOTH IS HERE

Igår morse vaknade jag i vanlig ordning av att en glad lite kille kikade fram mellan spjälorna i sin säng och ga-ga-ga:ade lite. Tog över honom till vår säng och låg och lekte och pratade lite. Plötsligt rev han tag i mitt finger och stoppade in det i sin mun och AJ, där var minsann något vasst! Första lilla tanden har tittat upp genom tandköttet!

ORGANISERA MERA

Ordning och reda.
Hysterisk? Jag? Nä vaddå...
(prova själv att stå och rycka i varje jävla kryddburk sådär lite lagom skitstressad och inte hitta vad du behöver)

TEETH

Här har ni grabben som håller på att få sina allra första tänder!

TULPANER

Man vet att man börja bli typ medelålders när man fullkomligt ä l s k a r tulpaner. Så vansinnigt vackra. Dessa fick jag i helgen, när familj och vänner var här och firade både mig och Christian.

THIRTYSIX? ALREADY?

Nämen! Vad fick denna småbarnsmorsan i födelsedagspresent? Wohooo!

A DEAR FRIEND VISITING

Idag fick vi kärt besök. Elsa, som gick på samma förskola som Michaela och alltså har hängt med Michaela sen de båda var riktigt pyttesmå (faktiskt brukade vi ses även på Öppna Förskolan när vi hade flyttat hem till Sverige, innan de båda var stora nog att börja på förskolan), kom hit en stund innan Michaela kom hem från skolan. Det var ett tag sen vi sågs. Åh som hon vuxit. Och tappat tänder. Det bar en mycket förvånad och glad Michaela som klev av skolbussen sedan, när hon såg Elsa stå där bredvid mig i sin rosa toppluva.
Just nu leker de på övervåningen. Utanför Michaelas rum. När jag nyss frågade varför de inte lekte I Michaelas rum fick jag veta att det är alldeles för stökigt för att leka där. De får helt enkelt inte plats. Och så förbjöds jag att gå dit och titta.
-Du kommer bara få panik över att det är så stökigt mamma. Bättre du kollar sen när vi städat. För vi ska städa efter oss. Lovar!
Gissa om jag kommer hold tjem to that promise.

Här nedan är de, ett par minuter efter att de träffats.

TEMPORARY WEDDING RING

I samband med att jag blivit något smalare om kroppen så har även mina fingrar blivit smalare. Så bra, kan man tycka. Hade ju onekligen sett något konstigt ut om just fingrarna förblivit av variant mullig. Men det finns faktiskt ett litet bekymmer. Ett i-lands-bekymmer. Mina vigselringar. De är numera för stora. Hittills har det ändå fungerat, eftersom själva leden där man böjer på fingret fungerat som en sorts spärr, ringarna har inte lyckats passera den delen av fingret. Tills i måndags. Jag stod i källaren och hängde tvätt, tittade till på fingret och nästan skrek högt när jag såg att ena ringen saknades! Leta leta leta. Hittade den snabbt, tackochlov, hade TUR. Men där och då bestämde jag mig för att ta av mig ringarna och förvara dem på ett säkrare ställe än mina fingrar. Ska ta med dem till en guldsmed och kolla om man kan förminska dem på något sätt, kanske man kan lägga på ett lager invändigt i dem? Jag har ingen aning. Men jaha, tills dess då? Ska jag gå här u t a n ringar? Jag älskar ju mina ringar. Känner mig naken utan dem. Plus att jag vid flertalet tillfällen hajade till, fick panik, blev alldeles kallsvettig och började vansinnesleta efter dessa ringar i hela huset tills jag insåg att de ju medvetet tagits av i väntan på guldsmedsbesöket.
Knäpp? Jag?
Jag vet.
Iallafall, för att bespara mig själv och min familj och hela min omgivning sådana vansinnes-letande-incidenter bestämde jag mig för att sätta en tillfällig ring på fingret. Jag satsade stort. Riktigt blingbling. Ser ut som att jag är förlovad med en amerikan som belånat både hus, bil och sin mormor för att ha haft råd att ge mig denna ring. Men what-the-hell, nångång måste man ju få glänsa lite! På bilden nedan har ni underverket. Min nya bästa vän. Jag älskar denna ring! Och för att nu inte oroa stackars maken som är på tjänsteresa;

Älskling, jag har inte belånat huset, bilen eller din mormor. Jag har köpt den med egna pengar, utan att tömma våra sparkonton. Inte barnens sparkonton heller för den delen. Släpp det. Because I'm worth it.

(om-någon-blir-avundsjuk-och-vill-köpa-en-likadan-så-är-den-köpt-på-butiken-Glitter-och-kostade-sjuttio-kronor)

NEW HOBBY?

Hade svårt att sova inatt (ja nu på morgonen med om jag ska vara ärlig - vilken förtjusande vacker och tålmodig mor jag kommer vara idag) (eller kanske inte) och låg och tittade på foton jag tagit med mobilen och hittade dessa från i somras. Tänk att vi snart är där igen. Längtarihjälmig.

Vill förresten ha en ny kamera. En på-riktigt-kamera. Systemkamera. Har insett att jag älskar att fota och att jag tamigtusan får till riktigt bra bilder emellanåt. Födelsedagspresent - yes please! Kanske en fotokurs med.

Nähä.. dags att väcka barnen för att köra igång morgonracet och få iväg stora barnet till skolskjutsen. Maken är... *spännande trumvirvel* i Schweiz! Otippat va?

FINDING ANU. MY WAY BACK.

Jag börjar sakta men säkert återhämta mig och bli mitt "gamla vanliga jag". Våren är i antågande, jag ser ljust på livet och gläds åt det faktum att jag har en sån fin liten familj och världsbästa vänner, såväl gamla som nya.

IBLAND SÅ.

Var tid har sin tjusning, brukar det heta när man har småskitar hemma. Och det stämmer nog. Bara det att jag förmodar att majoriteten av alla föräldrar ibland måste söka efter själva tjusningen med både ljus och lykta. För SÅ jäkla pluttenuttigt och gosigt och mysipysigt är det i n t e att vara förälder. Långt ifrån.

Men ibland slår det faktiskt även mig, hur tillfreds jag kan vara i ett "nu". Och det är 9 gånger av 10, när mina barn är nära. Riktigt nära. Såsom nu. När yngsta avkomman sover i min famn.

KOM IGEN NU VÅREN. DAGS NU.

Tjohej, längesen jag skrev, sorry sorry! Har sin förklaring dock, mår inget vidare, men det är som det är. Snart kommer våren och med den kommer jag nog tillbaka med full kraft. Ville bara rapportera lite kort att allt är ok med oss. Ni får några bilder istället! Nu vet jag inte i vilken ordning de kommer, men de föreställer iaf detta:
1. Jag och barnen, taget av min pappa på nyårsafton.
2. Michaela, på väg till sitt allra första disco!
3. Oliwer, som börjat sova på mage.
4. Jag och Oliwer. Oliwer med en äppellapp i pannan.
5. Oliwer vid matbordet.

Hörs snart igen!